Kustkonst

I helgen är det den årliga konstrundan i Hamrånge. KUSTKONST är en konst- och hantverksrunda i Hamrångebygden på initiativ av Aja Axlund, Erika Ehn och Carina Gustafsson. I Kustkonsts anda vill vi främja kreativa uttryck, skapa lust och inspiration och sprida glädje, för både utställare och besökare.
Kustkonst går av stapeln på Påskdagen, kl. 10-18. Runt om i Hamrångebygden, mellan Gävle och Söderhamn, bubblar det av skaparkraft, och konstrundan på påskdagen varje år ger en möjlighet till gemenskap och inspiration för alla att ta del av. Hantverk, konst, musik, mathantverk och en mängd andra kreativa uttryck visas upp av både amatörer och professionella. Över 50 utställare visar och säljer konst och hantverk i olika utställningslokaler, från Hamrångefjärden i söder till Axmar bruk i norr.
Orter som deltar i Kustkonst: Hamrångefjärden, Norrsundet, Hagsta, Bergby, Axmarby och Axmar bruk.

Har varit ner på Folkets hus och tittat på några av utställarna.

Konstrundan visar allt från silversmide, knivar och keramik till måleri och foto.

Bilden ovan: Konstnär Conny Molin. Bilden nedan: Konstnär Linnea Strid.

Intresserade mig även för de permanenta målningarna som fanns inne i folkets hus.

Därefter drog jag vidare till Hagsta skola. 15 konstnärer visade sina verk.

Avslutade konstrundan med en utställning i ett församlingshem. Utställare Peter Eugen.

Utställning: Senaste nytt om löneslaveriet

3 dagar Fre-Sön 12-17
Till påsk öppnar vi portarna med en utställning med 10 konstnärer kurerad av Sonia Hedstrand.
Medverkar gör: Daria Bogdanska, Frida Klingberg, Frihetsförmedlingen, Henrik Andersson, Johannes Samuelsson, Kanslibyrån, Magdalena Nordin & Sonia Hedstrand.

På Lördag har vi även konstnärssamtal:
Konstnärssamtal Lördag 20 April
14.00-14.30 Kanslibyrån
14.30-15.00 Sonia Hedsrand
15.00-15.30 Frida Klingberg
15.30-16.00 Daria Bogdanska
16.00-16.30 Frihetsförmedlingen

Om utställningen:
Sverige 2019. Klassklyftorna ökar. Arbetsförmedlingen omvandlas till kontrollinstans. Utnyttjandet av papperslösa och gästarbetare pågår i det tysta. Arbetssökande skambeläggs och tvingas in i bisarra aktivitetsåtgärder. Alla jobbar gratis genom att framställa sig som anställningsbara på sociala medier. Jobbansökningar bedöms efter utseende och härkomst. Självförverkligandet sker på jobbet, inte på fritiden. Serviceklassen monitoreras i detalj, vårdarbetare bränns ut, prekariatet sover med mobilen för svara först på morgonens sms-anställningar, kognitariatet säljer sin själ, medan salariatet tränar och icke-arbetar på betald arbetstid. Är arbetsideologin vår nya diktatur?

Senaste nytt om löneslaveriet är en utställning som samlar några konstnärer som arbetar med arbetsfrågor i Sverige just nu, för att påbörja en diskussion om vad som egentligen hänt på arbetsmarknaden de senaste två decennierna.

Utställningen är öppen 19-21 April kl. 12-17

Varmt välkomna!

för mer info: info@gylleboverket.se

Mer om konstnärerna & verken:

År 2016 fick Magdalena Nordin ett brev med ett återkrav till A-kassan på 150 000 kr, eftersom ersättning betalats ut på felaktiga grunder. Ett verk om A-kassan är en dokumentation av en juridisk process. Det handlar den lilla människans kamp mot ett stort system, om uppdelningen mellan skapande och fritid, och hur detta ska tolkas av en fyrkantig byråkrati.

Johannes Samuelsson är konstnär och dokumentärfotograf verksam i Umeå. Sedan 2012 har han tillsammans med två kulturgeografer följt olika trådar inom branschen för vilda bär i Sverige och globalt. På Gylleboverket projicerar han sina fotografier och visar boken Bärtider, om råvarukedjan och arbetarnas situation från fotografens perspektiv.

Kanslibyrån är en aktivistgrupp och konstnärlig institution som utforskar det irrationella som både konst- och motståndshandling, byråkrati som estetik och vardagen som konstyta. I utställningen visas verket Arbetsrum, ett utrymme vars väggar utgörs av tjugotusen gem, ihopsatta ett och ett under rituella former.

Henrik Andersson är konstnär som intresserar sig för arkiv, fotografi och narrativitet. Genom en materialistisk syn på konsthistorien gestaltar han olika institutionella förändringar och processer. På Gylleboverket presenteras ett textarbete där konstnären antar rollen som Mystery shopper, alltså den relativt nya arbetsform som arbetsgivare använder sig av för att anonymt kontrollera sina medarbetare.

Frihetsförmedlingen är en självorganiserad myndighet och ett konstverk med uppdrag att stödja människors frigörelse från strukturer som låser dem inne i lönearbete och ekonomism.
På Gylleboverket presenteras det nya verket Frihetsstruktur och det finns möjlighet att träffa Sveriges friaste byråkrat för en frigörelseplanering.

Daria Bogdanska är serietecknare och slog igenom år 2016 med Wage Slaves: En memoar av en prekär migrantarbetare. Serieromanen handlar om tiden då hon jobbade på Malmös krogar, och om hur anställda utnyttjas genom svartarbete.

Frida Klingbergs Bastu för arbetslösa är ett projekt som intar bastun; ett rum för avkoppling, svett och kroppslig utmattning, men också en mötesplats för förtrogna samtal och hemliga affärsuppgörelser. I verket anställs fyra arbetslösa personer för att tillsammans i bastun svettas och samtala om personliga erfarenheter och dela kunskaper om samhället utifrån positionen ’att vara arbetslös’.

Sonia Hedstrand arbetar i skärningspunkten mellan dokumentärfilm, konstinstallation och sociologi. Life in 2.5 dimensions är ett videoverk som undersöker den ökade förekomsten av emotionellt, performativt och estetiskt arbete, särskilt med fokus på den japanska rent-a-family-industrin.

Läsning – Den åldrade modernismen

Har lånat en bok på biblioteket som heter Den åldrande modernismen, utgiven 1977. Den består av kortare texter som är skrivna av ett antal olika författare. I förordet är de otroligt noga med att påpeka att de inte tillhör samma liga som genomförde utställningen Entartete Kunst.

Hittills har jag läst Den förbannade konstnärsrollen skriven av Karl-Olov Björk. Blir övertygad om att jag inte vill gå tillbaka till 1900-talets konstsyn. Ledord är ensamhet, geni, tråkighet, introvert och antiintellektualism. Citat ur boken:

Det berättas att Beethoven lät såga ut ett hål i sin stol för att slippa gå ifrån komponerandet när han blev skitnödig. Leva som ett svin för att inte världen ska gå miste om en enda ton. /…/
En riktig konstnär försakar all annan aktivitet än konstskapandet. Jag vet åtminstone en yngre svensk konstnär som låter sin familjen sitta som tända ljus när han kommer till lunch från ateljén. Man äter under dödstystnad för att inte far-konstnären ska komma ur skapartagen.

Det värsta är att det säkert fungerade för skapandet. Slippa åka in och ut i olika tankeprocesser. Är dock inte säker på om det är värt att bete sig så. Om konsten kräver denna fokus, kanske konsten inte passar i vår moderna tid.

Mot slutet av texten målar författaren upp en vision om att konstnären ska bli mer social och arbeta tillsammans i olika teman som engagerar folket. Han ger förslag att man ska göra grupputställningar med teman om kärnkraft och miljöfrågor. Kan förstå tanken 1977, men idag med facit i hand ser jag endast hur han målar upp, enligt mig, en mindre charmig konstsyn som ofta syns och hörs idag. Som jag tidigare nämnt, finns denna nutida konstsyn beskrivet i Konstens betydelse som gavs ut 2015. Författaren av boken, Madeleine Hjort tar tydligt avstånd från det modernistiska idealet som innebär att skapandet i sig är en god kraft:

Många vill tro att konst är lika med lust och kreativitet. Att skapandet är vackert, skönt och berättar människans bästa. Att kreativitet är med nödvändighet är något som är förbundet med något som är positivt i tillvaron. Men tyvärr är det en lögn och en missuppfattning. Konst är lika farlig som människan är farlig.

Boken som helhet handlar om motivera konstens betydelse enbart som kommunikation och medel för påverkan av samhället. Så här har Madeleine Hjort motiverat konstens existens:

För att tydliggöra vikten av den konstnärliga närvaron i samhället, den professionella som den lärande, kan man tillskriva konstarterna epitetet ”den 4e statsmakten”. Konsten utgör då en logisk följd av 1:a och 2:a statsmakten, det vill säga den lagstiftande och verkställande makten och den 3:e statsmakten som representeras av medias opinionsbildande roll och granskande uppgift. Konstarterna och litteraturen, som 4:e statsmakten, har sin betydelse genom det professionella konstnärens fria röst och garanterar att den enskildes röst görs tillgänglig och blir hörd. Den enskildes röst som når ut till medborgarna genom scener, bibliotek, operahus, museer med flera, det vill säga den professionella kulturen i mötet med den enskilda medborgaren, är ett grundfundament i det demokratiska samhället.

Man kan säga att Karl-Olov Björks framtidsönskan slog in, där konst handlar om att kommunicera utåt som någon slags folklig röstsedel i offentliga samtalet, med goda värdegrunder som t ex hållbarhet, genus och demokrati.

Fiskekontroll

Har bestämt mig för att göra ett försök att börja måla igen. Min topp hade jag nog mellan gymnasiet och fram till jag var 22 år. Är osäker vilken ände jag ska börja, men tänker att jag fortsätter med mitt friluftsmåleri. Mest öva teknik, koncentration och iakttagelseförmåga. Häromdan gjorde jag en modellstudie genom att teckna av mig själv i spegeln. Skissen blev helt okej, men sabbade den när jag började lägga på färg.

Idag har jag satt mig vid ån nedanför min bostad och försökt fånga rörelsen i vattnet. När jag satt där kom det en person som ville utföra en fiskekontroll, men han vände om när han såg att jag sysslade med något annat.

Jag är inte helt säker på varför man ska måla. Inte heller vad. Jag vill nog undvika olika typer av budskap.

Intervju: Odengatan 1B

Som ni kanske känner till, så bor jag i Gävle numera. Ibland gör jag insatser för att försöka ta mig in i Gästriklands kulturliv. Oftast dyker jag upp ensam på diverse spelningar och andra arrangemang. Ett av de första ställen jag fick tips om var Kungen i Sandviken, som också har ett galleri. Kungen påminde om Umeå/Berlin med odlingslådor, graffiti, slitna soffor, udda bord och stolar, fanzines och diverse punkklotter. Det första bandet som gick upp på scen var Odengatan 1B. Nu har det gått ett tag och har faktiskt hunnit se dem live två gånger. Jag har tagit kontakt med bandmedlemmarna för att göra en intervju:

Vilka är ni?

Bandet består av oss två, Karolina och Isabelle. Ibland när vi spelar live har vi med någon extraperson som kan glittra i bakgrunden. Men det är vi som är Odengatan 1B.

Hur skulle ni beskriva er musik?

Vi skriver ganska enkla låtar, genren är väl typ vispop, med akustisk gitarr och leksakssynth som huvudinstrument. Texterna är i fokus och handlar mycket om rätten att få vara sig själv, bästisskap och feminism…såklart blir det en del kärlekslåtar och så också. Och en låt om en katt. Våra uppträdanden är också en bästisakt, där vi tänker mycket Do it yourself och att vi får vara som vi är typ…vi brukar ha mycket glitter och spexiga scenkläder. Det blir kanske inte alltid helt felfritt men, det är väl en del i vår grej, annars skulle vi aldrig våga göra nåt. Vi har spelat en del på politiska tillställningar, första maj och radikal bokmässa och så, men också på mindre scener, från små caféer till vardagsrum.


Varför heter ni Odengatan 1B?

Vi bodde tillsammans under gymnasiet på Odengatan 1B i Sandviken. Och när vi hade fastslagit att: okej vi har ett band nu, och skulle fundera över bandnamn så kom vi bara på det. För det kändes som nåt som verkligen beskrev vad vi ville pyssla med. Bästisskapet som sagt och känslan vi hade när vi bodde där. Det var så fritt och fint.


Hur startades bandet?

Isabelle: Vi började nog spela ihop nån gång under 2014, sen vi börjat spela in covers på fyllan och la upp på Youtube. Vi hängde, drack vin och spelade in sent på kvällarna i kollektivet som jag bodde i då. Bland annat Knutna Nävars Greppet Hårdnar, Sareks Genom eld och vatten, nån gammal Säkert!….och så skrev vi vår första låt, som hette Hattfesten och var jättedålig. Men då fattade vi att man kunde göra en låt iallafall.

Har hittat åt ert klipp med Knutna nävar, vilken mysig fest!

Stämningen var jätteglad och att vi var packade så allt var fint.

Första gången jag såg er uppträda var på Kungen i Sandviken. Jag minns att ni hade matchande outfits i leopard och sen kom jag även ihåg leksakssynthen. Vad har ni för relation till stället Kungen?

Isabelle: Vi älskar kungen! Innan vi spelade där i våras var det kanske tio år sen jag var där. Men jag var där på en del punkspelningar och annat under gymnasiet. De hade så sjukt ofta bra bokningar. Och det är himla mysigt också. Kungen är väl en del av min uppväxt eller hur jag ska säga. Jag är från skogen och kunde aldrig gå på spelning utan att få skjuts av mina föräldrar innan vi flyttade till Sandviken.

Men ni bor inte kvar i Sandviken?

Karolina: Jag har länge bott i Göteborg, det var där vi bildade Odengatan. Nu bor jag i Gävle, men tänker mig att jag ska flytta till Göteborg när tillfälle ges. Isabelle bor i Trollhättan.

I vintras såg jag er uppträda på en feministfestival i Gävle. Som umebo brukar man få överdos av sånt, men det kändes mer exklusivt i Gävle. Kanske för att alternativkulturen eller vad man ska kalla det inte är lika synlig här. Eller så har jag inte upptäckt den än?

Karolina: Nej, det stämmer nog. Jag tycker själv att Gävle är rätt fattigt på den fronten, det finns ju liksom inga ställen. Jo, Joe Hill-gården och sjömanskyrkan är fint. Men överlag har ju jag en oskön feeling kring Gävle. Det känns lite taskigt att säga, men har inte riktigt hittat åt det som du pratar om. Det finns säkert jättemånga människor med bra idéer och som gör saker men att det kanske inte syns så mycket. Svårt att svara på, jag kanske bara är på fel ställen.

Har ni några planer framöver?

Isabelle: Vi har massa idéer men lite svårt att planera och genomföra pga avståndet. Men vi har många låtar på hög som vi vill spela in och förhoppningsvis kan göra nån gång i juli om allt går som det ska. Vi har också en spelning planerad i Stenungssund av alla ställen. Vi ska även spela på Kortedala visfestival som vi nästan alltid gör pga att alla får spela där.

Jag är ingen musiker och kan inte fråga upp så mycket om själva musiken. Försöker själv lära mig spela synt, men fastnar mest i att traggla noter. Har ni någon icke ställd fråga som ni vill svara på?

Isabelle: Oj, vad kul! Jag kan inte så mycket om noter, hoppa över det skulle jag säga!

Karolina: Jag kan inte heller spela synth trots att detta är ”mitt instrument”. Bells får alltid säga hur jag ska göra. Men jag har ganska så bra gehör ibland. Jag vill tillägga att Bells kan spela gitarr och förstår musik bättre än mig. Utan det hade vi faktiskt inte kunnat ha nåt band, jag är otroligt tacksam för att hon bär den tekniska kunskapen och därmed bär mig när jag kommer på en idé eller nåt.

Jag kan inte riktigt tänka mig in i hur det är att bara spela ett instrument, det verkar så himla svårt!! Imponerande att du tragglar. Älskar min lilla synth men jag sitter ju inte och spelar på den på min kammare, för jag kan inte och det ger mig typ inget. Men jag kan använda den om jag har en låtidé eller nåt och hitta på melodier, och jag blir glad när vi kommer på nån bra slinga att plinka på den.

Hur hittar ni er inspiration eller livskraft till kreativitet i allmänhet?

Isabelle: Det viktigaste tycker jag egentligen är att inte jobba så himla mycket. Kreativiteten finns väl oftast där, men det gäller liksom att hinna sätta sig ner och fånga den också innan det bara är en tanke som flugit förbi. Inspiration får jag personligen mest i ledsna känslor eller när jag tänker på nåt som gjort mig arg och jag vill säga ifrån på nåt sätt…det behöver inte bli en arg låt, men kanske en låt som berättar att ”såhär kan det också vara”.

Karolina: Jag vet inte hur man hittar inspiration egentligen, jag tror jag mest känner olika saker eller observerar livet typ, mitt eller andras eller saker som händer. Och så kanske jag dricker en folköl och kommer på en rad om nånting som jag inte kan släppa och så blir det en låt sen. Det är typ samma när jag ritar. Man skulle kunna säga att jag saknar ambitioner. Det bara blir och då känns det skönt, som att få utlopp.

Konsten att se

Som jag tidigare nämnt har jag intresserad mig för en konstpedagog som heter Herbert Read. I sin bok Uppfostran genom konsten finns ett citat som jag fastnade för:

Avsikten med en reform av uppfostringssystemet är inte att frambringa flera konstverk utan bättre människor och bättre samhällen.

Det finns olika idéer om vad konsten ska ha för uppgift. I olika tider har olika syften varit mer dominerande. I den statliga offentlig utredningen Konstnär – oavsett villkor (SOU:2018:13), har författaren gjort en lista på de olika syftena. Tyckte det var rätt intressant, har aldrig sätt det uppstolpat på det sättet. Annars brukar konstens mening mest vara en förkroppsligad känsla:

Vad jag förstått av utredningen är uppfostrande och bildande syften inte så aktuellt. Fokus ligger snarare på hur konstverken kommunicerar och påverkar andra. Det som i tabellen beskrivs som ett demokratiskt syfte, genom yttrandefrihet och opinionsbildning. Har även läst Konstens betydelse skriven 2017 av Madelaine Hjort. Hon har en bakgrund som myndighetsperson och har bland annat jobbat för Skolverket, bibliotek, olika institutioner och liknande. Så här formulerar hon konstarternas syfte:

Det enskilt viktigaste argumentet för att motivera eller tala om betydelsen av konstarternas närvaro och gestaltning i det demokratiska samhället är inte primärt dess eventuella skönhet, upplevelsekvaliteter, arbetsprocesser eller förmåga att passa in i nöjesbranschen eller förmåga att agera ekonomiskt objekt på en marknad vilka är motiv som ofta framförs. Det enskilt viktigaste argumentet för ett demokratiskt samhälle är att konsten utgör den enskildes röst som genom verket möter den enskilda människan och medborgare.

Om vi utgår från Herbert Reads citat så skulle jag snarare omformulera så här för att de ska bli mer 2000-tal:

Avsikten är att skapa fler konstverk så att de kan skapa bättre människor och bättre samhällen.

Jag är ju mer av den gamla skolan, där det konstnärliga arbetet är som en bildning mot en god och medveten samhällsmedborgare. Att man främst bidrar med sig själv och inte med konstverken i sig. Jag tycker det är ganska svårt att kommunicera med konstverk. Åtminstone på det sätt som man tänker sig, där syften är att nå nya människor som får nya insikter. Om jag tänker kommunikation så handlar det mest om att exponera konstverken för mina kompisar. Istället är jag mer fascinerad av själva skapandet. Att arbetet är onödigt, där man kan stanna upp och titta och reflektera över saker som ”vanliga” människor anser är meningslöst eller tar för mycket tid. Och att det uppstår något spännande och ”samhällsutvecklande” i det. Herbert Read formulerar detta på följande sätt:

Man måste från början förstå att vad jag tänker är inte bara ”konstuppfostran” såsom sådan – vilken hellre borde kallas visuell och plastisk uppfostran – utan att den teori som här ska framläggas omfattar alla sätt att uttrycka det egna jaget, litterära och poetiska (verbala) lika väl som musikaliska (aurala), och bildar ett sätt att allsidigt närma sig verkligheten som bör kallas estetisk uppfostran – nämligen fostran av de sinnen på vilka medvetandet och slutligen också den mänskliga individens intelligens och omdömesförmåga ytterst vilar.

Idag har jag gjort en konstnärlig aktivitet som handlar om att ”se”. Det är helt enkelt vanligt friluftsmåleri där jag gått ut med papper och penna till ett vattendrag, där jag försökt teckna det strömmande vattnet. Jag har tidigare tecknat och målat från förlagor, men det är en helt annan känsla att stå vid vattnet och försöka fånga dess rörelser. Om inte min koncentrationsförmåga hade sviktat, hade jag antagligen nått något som liknar ett högre medvetande. Som att jag såg saker i vattnet som jag aldrig skulle tänkt på annars.

När jag började frysa om händerna, gick jag in och slutförde den vid köksbordet. Själva slutliga konstverket kanske inte kommunicerar och gör världen bättre. Däremot hände något inom mig.

Konsten är, även den, ett försök att återvända från en av civilisationen påtvingade tudelning till en organisk tillvaro.

Herbert Read citerar även Jaensch, E. R. (1925). Die Eidetik:

När en gång de skapande krafterna frigjorts i en riktning som våra undersökningar i detta fall har visat helt och hållet tillhöra ungdomens värld, när en gång på en punkt av skolans bojor av passivitet har brutits, då börjar överallt en inre befrielse, en vaknande verksamhet av högre dignitet göra sig gällande.

Oanvända utrymmen

I närheten av centrum där jag bor finns en gammal övergiven potatiskällare eller dylikt.

Ytterdörren är olåst, men det verkar ändå vara någon slags ordning över utrymmet. De fanns två innerdörrar och båda var ordentligt haspade.

Inuti finns två utrymmen, en ”farstu” och ett större rum.

När jag gick därifrån var jag noga med att stänga alla dörrar och sätta på alla haspar för att inte ställa till oreda.