Fiskekontroll

Har bestämt mig för att göra ett försök att börja måla igen. Min topp hade jag nog mellan gymnasiet och fram till jag var 22 år. Är osäker vilken ände jag ska börja, men tänker att jag fortsätter med mitt friluftsmåleri. Mest öva teknik, koncentration och iakttagelseförmåga. Häromdan gjorde jag en modellstudie genom att teckna av mig själv i spegeln. Skissen blev helt okej, men sabbade den när jag började lägga på färg.

Idag har jag satt mig vid ån nedanför min bostad och försökt fånga rörelsen i vattnet. När jag satt där kom det en person som ville utföra en fiskekontroll, men han vände om när han såg att jag sysslade med något annat.

Jag är inte helt säker på varför man ska måla. Inte heller vad. Jag vill nog undvika olika typer av budskap.

Intervju: Odengatan 1B

Som ni kanske känner till, så bor jag i Gävle numera. Ibland gör jag insatser för att försöka ta mig in i Gästriklands kulturliv. Oftast dyker jag upp ensam på diverse spelningar och andra arrangemang. Ett av de första ställen jag fick tips om var Kungen i Sandviken, som också har ett galleri. Kungen påminde om Umeå/Berlin med odlingslådor, graffiti, slitna soffor, udda bord och stolar, fanzines och diverse punkklotter. Det första bandet som gick upp på scen var Odengatan 1B. Nu har det gått ett tag och har faktiskt hunnit se dem live två gånger. Jag har tagit kontakt med bandmedlemmarna för att göra en intervju:

Vilka är ni?

Bandet består av oss två, Karolina och Isabelle. Ibland när vi spelar live har vi med någon extraperson som kan glittra i bakgrunden. Men det är vi som är Odengatan 1B.

Hur skulle ni beskriva er musik?

Vi skriver ganska enkla låtar, genren är väl typ vispop, med akustisk gitarr och leksakssynth som huvudinstrument. Texterna är i fokus och handlar mycket om rätten att få vara sig själv, bästisskap och feminism…såklart blir det en del kärlekslåtar och så också. Och en låt om en katt. Våra uppträdanden är också en bästisakt, där vi tänker mycket Do it yourself och att vi får vara som vi är typ…vi brukar ha mycket glitter och spexiga scenkläder. Det blir kanske inte alltid helt felfritt men, det är väl en del i vår grej, annars skulle vi aldrig våga göra nåt. Vi har spelat en del på politiska tillställningar, första maj och radikal bokmässa och så, men också på mindre scener, från små caféer till vardagsrum.


Varför heter ni Odengatan 1B?

Vi bodde tillsammans under gymnasiet på Odengatan 1B i Sandviken. Och när vi hade fastslagit att: okej vi har ett band nu, och skulle fundera över bandnamn så kom vi bara på det. För det kändes som nåt som verkligen beskrev vad vi ville pyssla med. Bästisskapet som sagt och känslan vi hade när vi bodde där. Det var så fritt och fint.


Hur startades bandet?

Isabelle: Vi började nog spela ihop nån gång under 2014, sen vi börjat spela in covers på fyllan och la upp på Youtube. Vi hängde, drack vin och spelade in sent på kvällarna i kollektivet som jag bodde i då. Bland annat Knutna Nävars Greppet Hårdnar, Sareks Genom eld och vatten, nån gammal Säkert!….och så skrev vi vår första låt, som hette Hattfesten och var jättedålig. Men då fattade vi att man kunde göra en låt iallafall.

Har hittat åt ert klipp med Knutna nävar, vilken mysig fest!

Stämningen var jätteglad och att vi var packade så allt var fint.

Första gången jag såg er uppträda var på Kungen i Sandviken. Jag minns att ni hade matchande outfits i leopard och sen kom jag även ihåg leksakssynthen. Vad har ni för relation till stället Kungen?

Isabelle: Vi älskar kungen! Innan vi spelade där i våras var det kanske tio år sen jag var där. Men jag var där på en del punkspelningar och annat under gymnasiet. De hade så sjukt ofta bra bokningar. Och det är himla mysigt också. Kungen är väl en del av min uppväxt eller hur jag ska säga. Jag är från skogen och kunde aldrig gå på spelning utan att få skjuts av mina föräldrar innan vi flyttade till Sandviken.

Men ni bor inte kvar i Sandviken?

Karolina: Jag har länge bott i Göteborg, det var där vi bildade Odengatan. Nu bor jag i Gävle, men tänker mig att jag ska flytta till Göteborg när tillfälle ges. Isabelle bor i Trollhättan.

I vintras såg jag er uppträda på en feministfestival i Gävle. Som umebo brukar man få överdos av sånt, men det kändes mer exklusivt i Gävle. Kanske för att alternativkulturen eller vad man ska kalla det inte är lika synlig här. Eller så har jag inte upptäckt den än?

Karolina: Nej, det stämmer nog. Jag tycker själv att Gävle är rätt fattigt på den fronten, det finns ju liksom inga ställen. Jo, Joe Hill-gården och sjömanskyrkan är fint. Men överlag har ju jag en oskön feeling kring Gävle. Det känns lite taskigt att säga, men har inte riktigt hittat åt det som du pratar om. Det finns säkert jättemånga människor med bra idéer och som gör saker men att det kanske inte syns så mycket. Svårt att svara på, jag kanske bara är på fel ställen.

Har ni några planer framöver?

Isabelle: Vi har massa idéer men lite svårt att planera och genomföra pga avståndet. Men vi har många låtar på hög som vi vill spela in och förhoppningsvis kan göra nån gång i juli om allt går som det ska. Vi har också en spelning planerad i Stenungssund av alla ställen. Vi ska även spela på Kortedala visfestival som vi nästan alltid gör pga att alla får spela där.

Jag är ingen musiker och kan inte fråga upp så mycket om själva musiken. Försöker själv lära mig spela synt, men fastnar mest i att traggla noter. Har ni någon icke ställd fråga som ni vill svara på?

Isabelle: Oj, vad kul! Jag kan inte så mycket om noter, hoppa över det skulle jag säga!

Karolina: Jag kan inte heller spela synth trots att detta är ”mitt instrument”. Bells får alltid säga hur jag ska göra. Men jag har ganska så bra gehör ibland. Jag vill tillägga att Bells kan spela gitarr och förstår musik bättre än mig. Utan det hade vi faktiskt inte kunnat ha nåt band, jag är otroligt tacksam för att hon bär den tekniska kunskapen och därmed bär mig när jag kommer på en idé eller nåt.

Jag kan inte riktigt tänka mig in i hur det är att bara spela ett instrument, det verkar så himla svårt!! Imponerande att du tragglar. Älskar min lilla synth men jag sitter ju inte och spelar på den på min kammare, för jag kan inte och det ger mig typ inget. Men jag kan använda den om jag har en låtidé eller nåt och hitta på melodier, och jag blir glad när vi kommer på nån bra slinga att plinka på den.

Hur hittar ni er inspiration eller livskraft till kreativitet i allmänhet?

Isabelle: Det viktigaste tycker jag egentligen är att inte jobba så himla mycket. Kreativiteten finns väl oftast där, men det gäller liksom att hinna sätta sig ner och fånga den också innan det bara är en tanke som flugit förbi. Inspiration får jag personligen mest i ledsna känslor eller när jag tänker på nåt som gjort mig arg och jag vill säga ifrån på nåt sätt…det behöver inte bli en arg låt, men kanske en låt som berättar att ”såhär kan det också vara”.

Karolina: Jag vet inte hur man hittar inspiration egentligen, jag tror jag mest känner olika saker eller observerar livet typ, mitt eller andras eller saker som händer. Och så kanske jag dricker en folköl och kommer på en rad om nånting som jag inte kan släppa och så blir det en låt sen. Det är typ samma när jag ritar. Man skulle kunna säga att jag saknar ambitioner. Det bara blir och då känns det skönt, som att få utlopp.

Konsten att se

Som jag tidigare nämnt har jag intresserad mig för en konstpedagog som heter Herbert Read. I sin bok Uppfostran genom konsten finns ett citat som jag fastnade för:

Avsikten med en reform av uppfostringssystemet är inte att frambringa flera konstverk utan bättre människor och bättre samhällen.

Det finns olika idéer om vad konsten ska ha för uppgift. I olika tider har olika syften varit mer dominerande. I den statliga offentlig utredningen Konstnär – oavsett villkor (SOU:2018:13), har författaren gjort en lista på de olika syftena. Tyckte det var rätt intressant, har aldrig sätt det uppstolpat på det sättet. Annars brukar konstens mening mest vara en förkroppsligad känsla:

Vad jag förstått av utredningen är uppfostrande och bildande syften inte så aktuellt. Fokus ligger snarare på hur konstverken kommunicerar och påverkar andra. Det som i tabellen beskrivs som ett demokratiskt syfte, genom yttrandefrihet och opinionsbildning. Har även läst Konstens betydelse skriven 2017 av Madelaine Hjort. Hon har en bakgrund som myndighetsperson och har bland annat jobbat för Skolverket, bibliotek, olika institutioner och liknande. Så här formulerar hon konstarternas syfte:

Det enskilt viktigaste argumentet för att motivera eller tala om betydelsen av konstarternas närvaro och gestaltning i det demokratiska samhället är inte primärt dess eventuella skönhet, upplevelsekvaliteter, arbetsprocesser eller förmåga att passa in i nöjesbranschen eller förmåga att agera ekonomiskt objekt på en marknad vilka är motiv som ofta framförs. Det enskilt viktigaste argumentet för ett demokratiskt samhälle är att konsten utgör den enskildes röst som genom verket möter den enskilda människan och medborgare.

Om vi utgår från Herbert Reads citat så skulle jag snarare omformulera så här för att de ska bli mer 2000-tal:

Avsikten är att skapa fler konstverk så att de kan skapa bättre människor och bättre samhällen.

Jag är ju mer av den gamla skolan, där det konstnärliga arbetet är som en bildning mot en god och medveten samhällsmedborgare. Att man främst bidrar med sig själv och inte med konstverken i sig. Jag tycker det är ganska svårt att kommunicera med konstverk. Åtminstone på det sätt som man tänker sig, där syften är att nå nya människor som får nya insikter. Om jag tänker kommunikation så handlar det mest om att exponera konstverken för mina kompisar. Istället är jag mer fascinerad av själva skapandet. Att arbetet är onödigt, där man kan stanna upp och titta och reflektera över saker som ”vanliga” människor anser är meningslöst eller tar för mycket tid. Och att det uppstår något spännande och ”samhällsutvecklande” i det. Herbert Read formulerar detta på följande sätt:

Man måste från början förstå att vad jag tänker är inte bara ”konstuppfostran” såsom sådan – vilken hellre borde kallas visuell och plastisk uppfostran – utan att den teori som här ska framläggas omfattar alla sätt att uttrycka det egna jaget, litterära och poetiska (verbala) lika väl som musikaliska (aurala), och bildar ett sätt att allsidigt närma sig verkligheten som bör kallas estetisk uppfostran – nämligen fostran av de sinnen på vilka medvetandet och slutligen också den mänskliga individens intelligens och omdömesförmåga ytterst vilar.

Idag har jag gjort en konstnärlig aktivitet som handlar om att ”se”. Det är helt enkelt vanligt friluftsmåleri där jag gått ut med papper och penna till ett vattendrag, där jag försökt teckna det strömmande vattnet. Jag har tidigare tecknat och målat från förlagor, men det är en helt annan känsla att stå vid vattnet och försöka fånga dess rörelser. Om inte min koncentrationsförmåga hade sviktat, hade jag antagligen nått något som liknar ett högre medvetande. Som att jag såg saker i vattnet som jag aldrig skulle tänkt på annars.

När jag började frysa om händerna, gick jag in och slutförde den vid köksbordet. Själva slutliga konstverket kanske inte kommunicerar och gör världen bättre. Däremot hände något inom mig.

Konsten är, även den, ett försök att återvända från en av civilisationen påtvingade tudelning till en organisk tillvaro.

Herbert Read citerar även Jaensch, E. R. (1925). Die Eidetik:

När en gång de skapande krafterna frigjorts i en riktning som våra undersökningar i detta fall har visat helt och hållet tillhöra ungdomens värld, när en gång på en punkt av skolans bojor av passivitet har brutits, då börjar överallt en inre befrielse, en vaknande verksamhet av högre dignitet göra sig gällande.

Oanvända utrymmen

I närheten av centrum där jag bor finns en gammal övergiven potatiskällare eller dylikt.

Ytterdörren är olåst, men det verkar ändå vara någon slags ordning över utrymmet. De fanns två innerdörrar och båda var ordentligt haspade.

Inuti finns två utrymmen, en ”farstu” och ett större rum.

När jag gick därifrån var jag noga med att stänga alla dörrar och sätta på alla haspar för att inte ställa till oreda.

Opublicerad intervju

Karolina Stenström gjorde en intervju med mig som jag publicerar här:

Demokratisk fostran på jullovet

Konstnären Magdalena Nordin snackar om abstrakt konst med Karolina Stenström

På julafton för några år sedan skrev konstnären Magdalena Nordin följande i sin dagbok på nätet:

”Jag blir äcklad av detta borgerliga överflöd! Skulle vara exotiskt att fira jul med underklassen, typ bara potatis och sprit. Inte konstigt att avkommorna av oss blir punkare, kommunister och annat antikapitalistiskt folk.”

Magdalena Nordin har ägnat sig åt provocerande och förvirrande konst i olika former — foto, text, video, performance konceptkonst och just nu fördjupar hon sig i abstrakt måleri. Det måste väl vara nästan lika borgerligt som att fira jul i överflöd?

Jag såg på din blogg att du börjat med abstrakt konst. Det kändes både oväntat och väntat. Eller?

Jag har sneglat på modernismen till och från. Det finns något härligt med visionära strömningar som vill bryta upp mot det gamla och göra något nytt och radikalt. Men jag är ju född i en annan tid och det blir inte samma sak om jag försöker måla abstrakta former idag. Dessutom har många av de modernistiska stilarna tagits över av amatörkonstnärerna, så att det känns som att dra ner sitt kulturella kapital i smutsen när man försöker sig på samma sak.

Mitt abstrakta skapande tog fart när jag skrev uppsats i min bildlärarutbildning nyligen. Jag skrev om bildskapandets historia och olika influencers, höll jag på att säga. Då kom jag över en bok som heter Uppfostran genom konsten av Herbert Read. Texten fungerar som en slags handledning hur man steg för steg demokratiskt fostrar medborgarna genom att låta dem skapa abstrakt konst. Genom att inte längre vara låst vid avbildning och kopieringsarbeten kommer människan frigöra sig själsligt, som sedan leder till en demokratisk revolution. Boken handlar också om att frigöra sig från auktoriteter. Jag tror att författaren var anarkist.

Varför fastnade du får just det här, tror du?

Om jag ska backa ett steg, så upptäckte jag att folk i allmänhet inte längre bär på en idé om att konst och skapande är viktigt för människan och samhället. När jag växt upp har det varit en ohotad sanning. Kanske beror det på att jag flyttat till en bruksort där kultur inte har samma status. Detta gjorde att jag ville börja gräva i vilka idéer som format ”sanningen” om kultur som något viktigt. Och då började jag läsa Uppfostran genom konsten som tydligen haft stort inflytande på svensk undervisning under 1900-talet.

Min tanke är att jag försöka uppfostra mig själv till en fri medborgare, genom att börja måla abstrakt. Jag tycker det är ganska svårt och det känns ibland meningslöst. Ibland när jag står i min ensamhet och bara lägger på olika färger, så tänker jag ”gud, vad hemskt om nån visste vad jag höll på med”. Det vore kul att bli bra på det. Nu känns det mest som ett skämt. Det finns en risk att man hamnar i amatörträsket och det vill man kanske inte.

Har du några förebilder inom den abstrakta konsten?

Jag tycker personligen att all abstrakt konst är obegriplig och ful. Min kompis gav mig rådet att ”om du vill bli bra på abstrakt konst behöver du högmod, storhetsvansinne, lyxiga penslar och dyra pigment”. En gång delade jag ateljé med en person som drack rödvin, lyssnade på jazz och gjorde gigantiska abstrakta målningar i akrylfärg som var inspirerade av Mark Rothko. Självförtroendet fanns där, även om han inte använde dyra pigment. Jag är inte riktigt där än, men det kanske växer fram under den här konstnärliga resan.

Det är lite härligt att hålla på med färg och form för man blir inte lika trött. För om du först jobbar en hel dag och sen ska du sätta dig och skriva – hjärnan brinner ju upp! Men att hålla på med färg och form belastar typ inte arbetsminnet. 

Som att gå till gymmet typ. Är det något du ser fram emot 2019?
Jag har inga planer för 2019 alls. Mitt liv är ganska händelselöst. Jag bor bara i den här hålan. De planer jag gör upp, hinner jag oftast inte med i slutändan. Plantera om blommor kanske. Jag brukar gå på den lokala loppisen en gång i veckan. Ibland har dom snygga krukor.

Har du något bra julklappstips? Kanske nån bok?
Herbert Reads bok är en bra julklapp såklart. Jag brukar inte hålla på med julklappar så mycket. Jag är inte så engagerad i att ta ställning om julens varande eller icke varande. Om folk vill äta äcklig mat som smakar socker och ättika, så gör det.

Vad  vill du se mindre av 2019?

Jag stör mig på människor som inte anstränger sig. De tror att deras positioner är ohotade och kan bara glida omkring och göra trams. Att de inte behöver utvecklas på något plan. Så det var väl svaret på frågan.

Hur vet man om man sysslar med trams då? Jag känner ofta att jag inte har en jävla aning om ifall det jag gör är bra eller inte. Är det till exempel en jättetöntig idé att döpa sitt band efter ett slakteri i Hultsfred?

Att inte ha någon aning kanske är något positivt. Om man vet exakt vad som är bra och inte kan det vara ett tecken på att man blivit fostrad i en särskild ”smak”. Du kanske har lyckats komma en bit bort från kulturvärlden, vilket kan vara bra. Fördelen med att bo i små avlägsna orter är att man kan börja göra bort sig, t ex skapa töntiga bandnamn. Om man bor där allt händer kanske hela kroppen hade skrikit ”NEJ” för att man blivit alldeles för smakfostrad av sin hippa omgivning. Personligen tycker jag slakteri låter både kul och ungdomligt.

Haha, skönt att höra. När jag intervjuade Håkan Juholt i förra Galago så frågade jag något i stil med hur man överlever socialt i en håla. Har du några tips?

Alltså, jag gjorde ett försök att lära känna folk på orten. Det gick sådär. Ska inte gå in på det just nu. Jag måste mentalt tänka att jag bor i en sommarstuga, att mitt egentliga sammanhang finns någon annanstans. Ska man forma sin identitet genom hur folk uppfattar en på orten, så blir man bara en ung jänta som ”målar tavlor”.

Låneexemplar

I veckan har jag lånat hem denna bok.

De flesta låtar är för svåra. Fördelen med att ha en för svår bok är att man hela tiden undviker ”uppgiften” genom att spela planlöst. Att spela planlöst utan bok känns inte lika meningsfullt, det måste tydligen uppstå som ett motstånd till något. Har jag tur leder det till något. Eller inte. Spelar ingen roll i dagsläget.

Jag har tidigare varit tydlig med att jag inte är ute efter att lära mig någon särskild låt, att det är själva spelandet i sig som är grejen. Men när jag ser vilka låtar som finns i detta häfte, måste jag nog omvärdera mitt mål med spelandet.

Frågor till olika verksamheter

Har mailat ut dessa frågor till diverse kulturverksamheter. Tror inte jag får något uttömmande svar på detta:

Hej!

Just nu håller jag på att undersöka konstens mening. Min bakgrund är att jag befunnit mig i en miljö där kultur och konst inte alltid ses som något självklart bärande för människan och samhällsutvecklingen. För mig är kultur något självklart, men jag vill undersöka varför kultur är viktigt för människor idag och hur dess betydelse motiveras.

Jag skulle verkligen uppskatta om ni kunde ta er tid att besvara några frågor:

1. I beskrivningar varför kultur är viktigt så motiveras det ofta att det är viktigt för samhällsutvecklingen, demokratin och utveckling av människan. Tänk dig att du pratar med någon som inte ser detta som självklart, hur motiverar ni från ”grunden” varför kultur är viktigt för samhället?

2. Jag tänker att vi någon gång i historien resonerat oss fram till att konst och kultur är viktigt. Finns det några särskilda författare, böcker eller konstfilosofer eller teoretiker som man kan fördjupa sig i för att förstå hur ni kommit fram till varför kultur och konst är viktigt för samhället och människan.

3. Ibland riktas kulturverksamhet till utsatta grupper i samhället, för att ge dem meningsskapande aktiviteter, sociala sammanhang, samtal kring kultur och konst mm. Finns det något i kulturaktiviteter som ger större mening för människan än andra aktiviteter som exempelvis biljard, trädgårdsarbete och tipspromenader?

4. Jag har själv fördjupat mig i två författare, den ena heter Joseph Beuys som menar konsten och kulturen kan bidra till en ekonomisk utveckling, medan Herbert Read ser konsten mer som ett komplement till den rationella och den ekonomiska utvecklingen. Ligger det något i det som författarna säger och på vilket sätt syns det i er verksamhet?

5. Varför är det viktigt att barn skapar?

6. Om vi gör ett tankeexperiment där vi tar bort all kultur, eller åtminstone nästan all kultur. Vad skulle människan och samhället/kommunen gå miste om och vad kan det tänkas få för konsekvenser?

Det är svårt att få tag i folk och ställa frågor muntligt. Men om jag hade haft möjligheten hade jag gärna bett dom kommentera Herbert Reads beskrivning om vad som händer ifall vi tar bort skapandet:

Om vi inte har några förutfattade meningar om vad konsten bör vara – om vi inser att konsten är lika skiftande som den mänskliga naturen – då kan säkerligen varje människa behålla ett sätt att uttrycka sig estetiskt över 11 års ålder, och tvärs igenom och på andra sidan om puberteten – under den förutsättningen nämligen att vi är beredda att i viss utsträckning uppoffra denna ensidiga inriktning på att inlära logiskt tänkande som kännetecknar vårt nuvarande uppfostringssystem. Barnets konst deklinerar efter 11-årsåldern, därför att den utsätts för angrepp från alla håll – den trängs inte bara ut från skolschemat utan också från barnets sinne av de logiska övningar vi kallar aritmetik och geometri, fysik och kemi, historia och geografi, ja, t. o. m. litteraturundervisningen sådan den nu bedrives.

Det pris vi betalar för denna förvrängning av det unga sinnet uppgår till detta: en civilisation av anskrämliga ting och vanskapliga människor, sjuka sinnen och olyckliga hem, av söndrade samhällen och en värld, gripen av ett destruktivt vanvett. Vi ger näring åt dessa upplösningsprocesser med vår kunskap och vår vetenskap, med våra uppfinningar och våra upptäckter, och vårt uppfostringssystem försöker hålla jämna steg med denna marsch mot ragnarök; men de skapande som skulle kunna läka sinnena och göra vår omgivning skön, förena människan med naturen och nation med nation – dem förkastar vi som onyttiga, betydelselösa och fåfänga.