Opublicerad intervju

Karolina Stenström gjorde en intervju med mig som jag publicerar här:

Demokratisk fostran på jullovet

Konstnären Magdalena Nordin snackar om abstrakt konst med Karolina Stenström

På julafton för några år sedan skrev konstnären Magdalena Nordin följande i sin dagbok på nätet:

”Jag blir äcklad av detta borgerliga överflöd! Skulle vara exotiskt att fira jul med underklassen, typ bara potatis och sprit. Inte konstigt att avkommorna av oss blir punkare, kommunister och annat antikapitalistiskt folk.”

Magdalena Nordin har ägnat sig åt provocerande och förvirrande konst i olika former — foto, text, video, performance konceptkonst och just nu fördjupar hon sig i abstrakt måleri. Det måste väl vara nästan lika borgerligt som att fira jul i överflöd?

Jag såg på din blogg att du börjat med abstrakt konst. Det kändes både oväntat och väntat. Eller?

Jag har sneglat på modernismen till och från. Det finns något härligt med visionära strömningar som vill bryta upp mot det gamla och göra något nytt och radikalt. Men jag är ju född i en annan tid och det blir inte samma sak om jag försöker måla abstrakta former idag. Dessutom har många av de modernistiska stilarna tagits över av amatörkonstnärerna, så att det känns som att dra ner sitt kulturella kapital i smutsen när man försöker sig på samma sak.

Mitt abstrakta skapande tog fart när jag skrev uppsats i min bildlärarutbildning nyligen. Jag skrev om bildskapandets historia och olika influencers, höll jag på att säga. Då kom jag över en bok som heter Uppfostran genom konsten av Herbert Read. Texten fungerar som en slags handledning hur man steg för steg demokratiskt fostrar medborgarna genom att låta dem skapa abstrakt konst. Genom att inte längre vara låst vid avbildning och kopieringsarbeten kommer människan frigöra sig själsligt, som sedan leder till en demokratisk revolution. Boken handlar också om att frigöra sig från auktoriteter. Jag tror att författaren var anarkist.

Varför fastnade du får just det här, tror du?

Om jag ska backa ett steg, så upptäckte jag att folk i allmänhet inte längre bär på en idé om att konst och skapande är viktigt för människan och samhället. När jag växt upp har det varit en ohotad sanning. Kanske beror det på att jag flyttat till en bruksort där kultur inte har samma status. Detta gjorde att jag ville börja gräva i vilka idéer som format ”sanningen” om kultur som något viktigt. Och då började jag läsa Uppfostran genom konsten som tydligen haft stort inflytande på svensk undervisning under 1900-talet.

Min tanke är att jag försöka uppfostra mig själv till en fri medborgare, genom att börja måla abstrakt. Jag tycker det är ganska svårt och det känns ibland meningslöst. Ibland när jag står i min ensamhet och bara lägger på olika färger, så tänker jag ”gud, vad hemskt om nån visste vad jag höll på med”. Det vore kul att bli bra på det. Nu känns det mest som ett skämt. Det finns en risk att man hamnar i amatörträsket och det vill man kanske inte.

Har du några förebilder inom den abstrakta konsten?

Jag tycker personligen att all abstrakt konst är obegriplig och ful. Min kompis gav mig rådet att ”om du vill bli bra på abstrakt konst behöver du högmod, storhetsvansinne, lyxiga penslar och dyra pigment”. En gång delade jag ateljé med en person som drack rödvin, lyssnade på jazz och gjorde gigantiska abstrakta målningar i akrylfärg som var inspirerade av Mark Rothko. Självförtroendet fanns där, även om han inte använde dyra pigment. Jag är inte riktigt där än, men det kanske växer fram under den här konstnärliga resan.

Det är lite härligt att hålla på med färg och form för man blir inte lika trött. För om du först jobbar en hel dag och sen ska du sätta dig och skriva – hjärnan brinner ju upp! Men att hålla på med färg och form belastar typ inte arbetsminnet. 

Som att gå till gymmet typ. Är det något du ser fram emot 2019?
Jag har inga planer för 2019 alls. Mitt liv är ganska händelselöst. Jag bor bara i den här hålan. De planer jag gör upp, hinner jag oftast inte med i slutändan. Plantera om blommor kanske. Jag brukar gå på den lokala loppisen en gång i veckan. Ibland har dom snygga krukor.

Har du något bra julklappstips? Kanske nån bok?
Herbert Reads bok är en bra julklapp såklart. Jag brukar inte hålla på med julklappar så mycket. Jag är inte så engagerad i att ta ställning om julens varande eller icke varande. Om folk vill äta äcklig mat som smakar socker och ättika, så gör det.

Vad  vill du se mindre av 2019?

Jag stör mig på människor som inte anstränger sig. De tror att deras positioner är ohotade och kan bara glida omkring och göra trams. Att de inte behöver utvecklas på något plan. Så det var väl svaret på frågan.

Hur vet man om man sysslar med trams då? Jag känner ofta att jag inte har en jävla aning om ifall det jag gör är bra eller inte. Är det till exempel en jättetöntig idé att döpa sitt band efter ett slakteri i Hultsfred?

Att inte ha någon aning kanske är något positivt. Om man vet exakt vad som är bra och inte kan det vara ett tecken på att man blivit fostrad i en särskild ”smak”. Du kanske har lyckats komma en bit bort från kulturvärlden, vilket kan vara bra. Fördelen med att bo i små avlägsna orter är att man kan börja göra bort sig, t ex skapa töntiga bandnamn. Om man bor där allt händer kanske hela kroppen hade skrikit ”NEJ” för att man blivit alldeles för smakfostrad av sin hippa omgivning. Personligen tycker jag slakteri låter både kul och ungdomligt.

Haha, skönt att höra. När jag intervjuade Håkan Juholt i förra Galago så frågade jag något i stil med hur man överlever socialt i en håla. Har du några tips?

Alltså, jag gjorde ett försök att lära känna folk på orten. Det gick sådär. Ska inte gå in på det just nu. Jag måste mentalt tänka att jag bor i en sommarstuga, att mitt egentliga sammanhang finns någon annanstans. Ska man forma sin identitet genom hur folk uppfattar en på orten, så blir man bara en ung jänta som ”målar tavlor”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *