Konsten att se

Som jag tidigare nämnt har jag intresserad mig för en konstpedagog som heter Herbert Read. I sin bok Uppfostran genom konsten finns ett citat som jag fastnade för:

Avsikten med en reform av uppfostringssystemet är inte att frambringa flera konstverk utan bättre människor och bättre samhällen.

Det finns olika idéer om vad konsten ska ha för uppgift. I olika tider har olika syften varit mer dominerande. I den statliga offentlig utredningen Konstnär – oavsett villkor (SOU:2018:13), har författaren gjort en lista på de olika syftena. Tyckte det var rätt intressant, har aldrig sätt det uppstolpat på det sättet. Annars brukar konstens mening mest vara en förkroppsligad känsla:

Vad jag förstått av utredningen är uppfostrande och bildande syften inte så aktuellt. Fokus ligger snarare på hur konstverken kommunicerar och påverkar andra. Det som i tabellen beskrivs som ett demokratiskt syfte, genom yttrandefrihet och opinionsbildning. Har även läst Konstens betydelse skriven 2017 av Madelaine Hjort. Hon har en bakgrund som myndighetsperson och har bland annat jobbat för Skolverket, bibliotek, olika institutioner och liknande. Så här formulerar hon konstarternas syfte:

Det enskilt viktigaste argumentet för att motivera eller tala om betydelsen av konstarternas närvaro och gestaltning i det demokratiska samhället är inte primärt dess eventuella skönhet, upplevelsekvaliteter, arbetsprocesser eller förmåga att passa in i nöjesbranschen eller förmåga att agera ekonomiskt objekt på en marknad vilka är motiv som ofta framförs. Det enskilt viktigaste argumentet för ett demokratiskt samhälle är att konsten utgör den enskildes röst som genom verket möter den enskilda människan och medborgare.

Om vi utgår från Herbert Reads citat så skulle jag snarare omformulera så här för att de ska bli mer 2000-tal:

Avsikten är att skapa fler konstverk så att de kan skapa bättre människor och bättre samhällen.

Jag är ju mer av den gamla skolan, där det konstnärliga arbetet är som en bildning mot en god och medveten samhällsmedborgare. Att man främst bidrar med sig själv och inte med konstverken i sig. Jag tycker det är ganska svårt att kommunicera med konstverk. Åtminstone på det sätt som man tänker sig, där syften är att nå nya människor som får nya insikter. Om jag tänker kommunikation så handlar det mest om att exponera konstverken för mina kompisar. Istället är jag mer fascinerad av själva skapandet. Att arbetet är onödigt, där man kan stanna upp och titta och reflektera över saker som ”vanliga” människor anser är meningslöst eller tar för mycket tid. Och att det uppstår något spännande och ”samhällsutvecklande” i det. Herbert Read formulerar detta på följande sätt:

Man måste från början förstå att vad jag tänker är inte bara ”konstuppfostran” såsom sådan – vilken hellre borde kallas visuell och plastisk uppfostran – utan att den teori som här ska framläggas omfattar alla sätt att uttrycka det egna jaget, litterära och poetiska (verbala) lika väl som musikaliska (aurala), och bildar ett sätt att allsidigt närma sig verkligheten som bör kallas estetisk uppfostran – nämligen fostran av de sinnen på vilka medvetandet och slutligen också den mänskliga individens intelligens och omdömesförmåga ytterst vilar.

Idag har jag gjort en konstnärlig aktivitet som handlar om att ”se”. Det är helt enkelt vanligt friluftsmåleri där jag gått ut med papper och penna till ett vattendrag, där jag försökt teckna det strömmande vattnet. Jag har tidigare tecknat och målat från förlagor, men det är en helt annan känsla att stå vid vattnet och försöka fånga dess rörelser. Om inte min koncentrationsförmåga hade sviktat, hade jag antagligen nått något som liknar ett högre medvetande. Som att jag såg saker i vattnet som jag aldrig skulle tänkt på annars.

När jag började frysa om händerna, gick jag in och slutförde den vid köksbordet. Själva slutliga konstverket kanske inte kommunicerar och gör världen bättre. Däremot hände något inom mig.

Konsten är, även den, ett försök att återvända från en av civilisationen påtvingade tudelning till en organisk tillvaro.

Herbert Read citerar även Jaensch, E. R. (1925). Die Eidetik:

När en gång de skapande krafterna frigjorts i en riktning som våra undersökningar i detta fall har visat helt och hållet tillhöra ungdomens värld, när en gång på en punkt av skolans bojor av passivitet har brutits, då börjar överallt en inre befrielse, en vaknande verksamhet av högre dignitet göra sig gällande.

En kommentar till “Konsten att se”

  1. Den där Herbert Read verkar ju intressant. Du har liksom etablerat honom i min hjärna genom alla inlägg nu, så jag måste nog kolla upp honom snart. Anarkistisk konstteoretiker låter ju bra bara det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *