Läsning – Den åldrade modernismen

Har lånat en bok på biblioteket som heter Den åldrande modernismen, utgiven 1977. Den består av kortare texter som är skrivna av ett antal olika författare. I förordet är de otroligt noga med att påpeka att de inte tillhör samma liga som genomförde utställningen Entartete Kunst.

Hittills har jag läst Den förbannade konstnärsrollen skriven av Karl-Olov Björk. Blir övertygad om att jag inte vill gå tillbaka till 1900-talets konstsyn. Ledord är ensamhet, geni, tråkighet, introvert och antiintellektualism. Citat ur boken:

Det berättas att Beethoven lät såga ut ett hål i sin stol för att slippa gå ifrån komponerandet när han blev skitnödig. Leva som ett svin för att inte världen ska gå miste om en enda ton. /…/
En riktig konstnär försakar all annan aktivitet än konstskapandet. Jag vet åtminstone en yngre svensk konstnär som låter sin familjen sitta som tända ljus när han kommer till lunch från ateljén. Man äter under dödstystnad för att inte far-konstnären ska komma ur skapartagen.

Det värsta är att det säkert fungerade för skapandet. Slippa åka in och ut i olika tankeprocesser. Är dock inte säker på om det är värt att bete sig så. Om konsten kräver denna fokus, kanske konsten inte passar i vår moderna tid.

Mot slutet av texten målar författaren upp en vision om att konstnären ska bli mer social och arbeta tillsammans i olika teman som engagerar folket. Han ger förslag att man ska göra grupputställningar med teman om kärnkraft och miljöfrågor. Kan förstå tanken 1977, men idag med facit i hand ser jag endast hur han målar upp, enligt mig, en mindre charmig konstsyn som ofta syns och hörs idag. Som jag tidigare nämnt, finns denna nutida konstsyn beskrivet i Konstens betydelse som gavs ut 2015. Författaren av boken, Madeleine Hjort tar tydligt avstånd från det modernistiska idealet som innebär att skapandet i sig är en god kraft:

Många vill tro att konst är lika med lust och kreativitet. Att skapandet är vackert, skönt och berättar människans bästa. Att kreativitet är med nödvändighet är något som är förbundet med något som är positivt i tillvaron. Men tyvärr är det en lögn och en missuppfattning. Konst är lika farlig som människan är farlig.

Boken som helhet handlar om motivera konstens betydelse enbart som kommunikation och medel för påverkan av samhället. Så här har Madeleine Hjort motiverat konstens existens:

För att tydliggöra vikten av den konstnärliga närvaron i samhället, den professionella som den lärande, kan man tillskriva konstarterna epitetet ”den 4e statsmakten”. Konsten utgör då en logisk följd av 1:a och 2:a statsmakten, det vill säga den lagstiftande och verkställande makten och den 3:e statsmakten som representeras av medias opinionsbildande roll och granskande uppgift. Konstarterna och litteraturen, som 4:e statsmakten, har sin betydelse genom det professionella konstnärens fria röst och garanterar att den enskildes röst görs tillgänglig och blir hörd. Den enskildes röst som når ut till medborgarna genom scener, bibliotek, operahus, museer med flera, det vill säga den professionella kulturen i mötet med den enskilda medborgaren, är ett grundfundament i det demokratiska samhället.

Man kan säga att Karl-Olov Björks framtidsönskan slog in, där konst handlar om att kommunicera utåt som någon slags folklig röstsedel i offentliga samtalet, med goda värdegrunder som t ex hållbarhet, genus och demokrati.

2 reaktioner till “Läsning – Den åldrade modernismen”

  1. Finns fler kandidater till fjärde statsmakten. Biblioteken kallas för det i någon nyutkommen utredning, läste jag nånstans nyligen.
    Låter ändå lite rimligare än konsten skulle jag nog säga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *