Odenplan

I helgen slutförde jag denna teckning.

Inte helt nöjd, men tänker att jag bara ska fortsätta nöta. Har en plan att så småningom övergå till måleri. Och att man borde bli bra på att behärska färger om man först tränar med kladdkritor.

Laddade hem Tiktok idag, men avinstallerade det samma sekund. Har inte tid och hjärnkapacitet att konsumera en massa rörliga bilder. Men det borde vara en bra idé att filma på ett hypnotiserande sätt hur teckningen växer fram. Då kanske jag skulle få en massa fans.

Fruktstund

Jag vet inte alls vad jag håller på med, men av någon anledning finner jag en tillfredsställelse av att hålla på med detta.

På vägen hem från jobbet plockade jag upp ett antal frukter från påsen som innehöll min helghandling och la på dem på ett tomt säte. Oftast får man vänta några stationer på att tåget ska bli mer luftigt, då det är mer avstigningar än påstigningar längs pendlingssträckan.

Tror att jag har en hemlig dröm om att bli en bra målare. Idag är jag så ringrostig och trött och har inte den här säkra snabba känslan längre, utan måste studera allt metodiskt och noga. Övningsmomentet med den här bilden var att först teckna noggrant i blyerts och sedan fortsätta med färg på fri hand.

Kladdkritor

Jag har väldigt lång pendlingstid till och från jobbet. Därför har jag börjat använda tiden till att rita med kladdkritor.

I dagsläget är jag starkt inspirerad av den expressionistiska stilen, som i princip går ut på att man avbildar saker och lägger till ett eget uttryck i bilden genom färg och stil.

Har också börjat läsa Jean Baudrillard. Han är mest känd för sin teori om hyperverklighet. Han menar att vi upplever världen genom bilder och olika typer av medieutbud, istället för att uppleva den fysiska verkligheten. Amerika, som han gav ut 1986 handlar mycket om detta. Om jag ska sammanfatta boken i övrigt så är det en slags reseskildring över Amerika på 80-talet, där han på ett pekoralt sätt ondgör sig över det perfekta och kulturlösa samhället.

Här är några citat jag hittat:

Skratten i den amerikanska televisionen har ersatt kören i den grekiska tragedin.

Rap-gymnastiken är ett slags akrobatiskt kraftprov där man inte förrän slutet märker att det är dans, när den stelnar i en lättjefull, likgiltig position (armbågen mot marken, huvudet nonchalant lutat mot handflatan, som man kan se på de etruskiska gravarna). Denna plötsliga orörlighet får mig att tänka på en kinesisk opera. Men den kinesiske krigaren stelnar till vid handlingens höjdpunkt, medan rapparen stelnar till sedan den avtagit i en hånfull gest. Det är som att de genom att rulla ihop sig och göra spiraler kring sig själva utmed marken grävde ett hål inuti sin kropp, där de intar dödens ironiska och lättjefulla pose.

Hursomhelst använder jag hans idé om hyperverklighet som ett manifest för mitt måleri. Tidigare har jag ofta använt bilder som förlagor till målningar och teckningar. Men nu har jag bestämt mig för att endast avbilda den fysiska verkligheten. Det är mycket svårare, men det uppstår något inom en när man under lång tid står och tittar på ett föremål eller en miljö. Som att jag blir mer vaken och ser världen lite bättre.

Det är inte helt oproblematiskt att sitta och rita fruktstilleben, miljöer och smygtecknade människor på tåget. Överallt sitter nyfikna personer som gärna vill kommentera det man gör. Oftast positiva sådana som t ex ”jag ser att du har talang”. Jag vill ju helst smälta in och bara försvinna bort.