Konsten att se

Som jag tidigare nämnt har jag intresserad mig för en konstpedagog som heter Herbert Read. I sin bok Uppfostran genom konsten finns ett citat som jag fastnade för:

Avsikten med en reform av uppfostringssystemet är inte att frambringa flera konstverk utan bättre människor och bättre samhällen.

Det finns olika idéer om vad konsten ska ha för uppgift. I olika tider har olika syften varit mer dominerande. I den statliga offentlig utredningen Konstnär – oavsett villkor (SOU:2018:13), har författaren gjort en lista på de olika syftena. Tyckte det var rätt intressant, har aldrig sätt det uppstolpat på det sättet. Annars brukar konstens mening mest vara en förkroppsligad känsla:

Vad jag förstått av utredningen är uppfostrande och bildande syften inte så aktuellt. Fokus ligger snarare på hur konstverken kommunicerar och påverkar andra. Det som i tabellen beskrivs som ett demokratiskt syfte, genom yttrandefrihet och opinionsbildning. Har även läst Konstens betydelse skriven 2017 av Madelaine Hjort. Hon har en bakgrund som myndighetsperson och har bland annat jobbat för Skolverket, bibliotek, olika institutioner och liknande. Så här formulerar hon konstarternas syfte:

Det enskilt viktigaste argumentet för att motivera eller tala om betydelsen av konstarternas närvaro och gestaltning i det demokratiska samhället är inte primärt dess eventuella skönhet, upplevelsekvaliteter, arbetsprocesser eller förmåga att passa in i nöjesbranschen eller förmåga att agera ekonomiskt objekt på en marknad vilka är motiv som ofta framförs. Det enskilt viktigaste argumentet för ett demokratiskt samhälle är att konsten utgör den enskildes röst som genom verket möter den enskilda människan och medborgare.

Om vi utgår från Herbert Reads citat så skulle jag snarare omformulera så här för att de ska bli mer 2000-tal:

Avsikten är att skapa fler konstverk så att de kan skapa bättre människor och bättre samhällen.

Jag är ju mer av den gamla skolan, där det konstnärliga arbetet är som en bildning mot en god och medveten samhällsmedborgare. Att man främst bidrar med sig själv och inte med konstverken i sig. Jag tycker det är ganska svårt att kommunicera med konstverk. Åtminstone på det sätt som man tänker sig, där syften är att nå nya människor som får nya insikter. Om jag tänker kommunikation så handlar det mest om att exponera konstverken för mina kompisar. Istället är jag mer fascinerad av själva skapandet. Att arbetet är onödigt, där man kan stanna upp och titta och reflektera över saker som ”vanliga” människor anser är meningslöst eller tar för mycket tid. Och att det uppstår något spännande och ”samhällsutvecklande” i det. Herbert Read formulerar detta på följande sätt:

Man måste från början förstå att vad jag tänker är inte bara ”konstuppfostran” såsom sådan – vilken hellre borde kallas visuell och plastisk uppfostran – utan att den teori som här ska framläggas omfattar alla sätt att uttrycka det egna jaget, litterära och poetiska (verbala) lika väl som musikaliska (aurala), och bildar ett sätt att allsidigt närma sig verkligheten som bör kallas estetisk uppfostran – nämligen fostran av de sinnen på vilka medvetandet och slutligen också den mänskliga individens intelligens och omdömesförmåga ytterst vilar.

Idag har jag gjort en konstnärlig aktivitet som handlar om att ”se”. Det är helt enkelt vanligt friluftsmåleri där jag gått ut med papper och penna till ett vattendrag, där jag försökt teckna det strömmande vattnet. Jag har tidigare tecknat och målat från förlagor, men det är en helt annan känsla att stå vid vattnet och försöka fånga dess rörelser. Om inte min koncentrationsförmåga hade sviktat, hade jag antagligen nått något som liknar ett högre medvetande. Som att jag såg saker i vattnet som jag aldrig skulle tänkt på annars.

När jag började frysa om händerna, gick jag in och slutförde den vid köksbordet. Själva slutliga konstverket kanske inte kommunicerar och gör världen bättre. Däremot hände något inom mig.

Konsten är, även den, ett försök att återvända från en av civilisationen påtvingade tudelning till en organisk tillvaro.

Herbert Read citerar även Jaensch, E. R. (1925). Die Eidetik:

När en gång de skapande krafterna frigjorts i en riktning som våra undersökningar i detta fall har visat helt och hållet tillhöra ungdomens värld, när en gång på en punkt av skolans bojor av passivitet har brutits, då börjar överallt en inre befrielse, en vaknande verksamhet av högre dignitet göra sig gällande.

Oanvända utrymmen

I närheten av centrum där jag bor finns en gammal övergiven potatiskällare eller dylikt.

Ytterdörren är olåst, men det verkar ändå vara någon slags ordning över utrymmet. De fanns två innerdörrar och båda var ordentligt haspade.

Inuti finns två utrymmen, en ”farstu” och ett större rum.

När jag gick därifrån var jag noga med att stänga alla dörrar och sätta på alla haspar för att inte ställa till oreda.

Opublicerad intervju

Karolina Stenström gjorde en intervju med mig som jag publicerar här:

Demokratisk fostran på jullovet

Konstnären Magdalena Nordin snackar om abstrakt konst med Karolina Stenström

På julafton för några år sedan skrev konstnären Magdalena Nordin följande i sin dagbok på nätet:

”Jag blir äcklad av detta borgerliga överflöd! Skulle vara exotiskt att fira jul med underklassen, typ bara potatis och sprit. Inte konstigt att avkommorna av oss blir punkare, kommunister och annat antikapitalistiskt folk.”

Magdalena Nordin har ägnat sig åt provocerande och förvirrande konst i olika former — foto, text, video, performance konceptkonst och just nu fördjupar hon sig i abstrakt måleri. Det måste väl vara nästan lika borgerligt som att fira jul i överflöd?

Jag såg på din blogg att du börjat med abstrakt konst. Det kändes både oväntat och väntat. Eller?

Jag har sneglat på modernismen till och från. Det finns något härligt med visionära strömningar som vill bryta upp mot det gamla och göra något nytt och radikalt. Men jag är ju född i en annan tid och det blir inte samma sak om jag försöker måla abstrakta former idag. Dessutom har många av de modernistiska stilarna tagits över av amatörkonstnärerna, så att det känns som att dra ner sitt kulturella kapital i smutsen när man försöker sig på samma sak.

Mitt abstrakta skapande tog fart när jag skrev uppsats i min bildlärarutbildning nyligen. Jag skrev om bildskapandets historia och olika influencers, höll jag på att säga. Då kom jag över en bok som heter Uppfostran genom konsten av Herbert Read. Texten fungerar som en slags handledning hur man steg för steg demokratiskt fostrar medborgarna genom att låta dem skapa abstrakt konst. Genom att inte längre vara låst vid avbildning och kopieringsarbeten kommer människan frigöra sig själsligt, som sedan leder till en demokratisk revolution. Boken handlar också om att frigöra sig från auktoriteter. Jag tror att författaren var anarkist.

Varför fastnade du får just det här, tror du?

Om jag ska backa ett steg, så upptäckte jag att folk i allmänhet inte längre bär på en idé om att konst och skapande är viktigt för människan och samhället. När jag växt upp har det varit en ohotad sanning. Kanske beror det på att jag flyttat till en bruksort där kultur inte har samma status. Detta gjorde att jag ville börja gräva i vilka idéer som format ”sanningen” om kultur som något viktigt. Och då började jag läsa Uppfostran genom konsten som tydligen haft stort inflytande på svensk undervisning under 1900-talet.

Min tanke är att jag försöka uppfostra mig själv till en fri medborgare, genom att börja måla abstrakt. Jag tycker det är ganska svårt och det känns ibland meningslöst. Ibland när jag står i min ensamhet och bara lägger på olika färger, så tänker jag ”gud, vad hemskt om nån visste vad jag höll på med”. Det vore kul att bli bra på det. Nu känns det mest som ett skämt. Det finns en risk att man hamnar i amatörträsket och det vill man kanske inte.

Har du några förebilder inom den abstrakta konsten?

Jag tycker personligen att all abstrakt konst är obegriplig och ful. Min kompis gav mig rådet att ”om du vill bli bra på abstrakt konst behöver du högmod, storhetsvansinne, lyxiga penslar och dyra pigment”. En gång delade jag ateljé med en person som drack rödvin, lyssnade på jazz och gjorde gigantiska abstrakta målningar i akrylfärg som var inspirerade av Mark Rothko. Självförtroendet fanns där, även om han inte använde dyra pigment. Jag är inte riktigt där än, men det kanske växer fram under den här konstnärliga resan.

Det är lite härligt att hålla på med färg och form för man blir inte lika trött. För om du först jobbar en hel dag och sen ska du sätta dig och skriva – hjärnan brinner ju upp! Men att hålla på med färg och form belastar typ inte arbetsminnet. 

Som att gå till gymmet typ. Är det något du ser fram emot 2019?
Jag har inga planer för 2019 alls. Mitt liv är ganska händelselöst. Jag bor bara i den här hålan. De planer jag gör upp, hinner jag oftast inte med i slutändan. Plantera om blommor kanske. Jag brukar gå på den lokala loppisen en gång i veckan. Ibland har dom snygga krukor.

Har du något bra julklappstips? Kanske nån bok?
Herbert Reads bok är en bra julklapp såklart. Jag brukar inte hålla på med julklappar så mycket. Jag är inte så engagerad i att ta ställning om julens varande eller icke varande. Om folk vill äta äcklig mat som smakar socker och ättika, så gör det.

Vad  vill du se mindre av 2019?

Jag stör mig på människor som inte anstränger sig. De tror att deras positioner är ohotade och kan bara glida omkring och göra trams. Att de inte behöver utvecklas på något plan. Så det var väl svaret på frågan.

Hur vet man om man sysslar med trams då? Jag känner ofta att jag inte har en jävla aning om ifall det jag gör är bra eller inte. Är det till exempel en jättetöntig idé att döpa sitt band efter ett slakteri i Hultsfred?

Att inte ha någon aning kanske är något positivt. Om man vet exakt vad som är bra och inte kan det vara ett tecken på att man blivit fostrad i en särskild ”smak”. Du kanske har lyckats komma en bit bort från kulturvärlden, vilket kan vara bra. Fördelen med att bo i små avlägsna orter är att man kan börja göra bort sig, t ex skapa töntiga bandnamn. Om man bor där allt händer kanske hela kroppen hade skrikit ”NEJ” för att man blivit alldeles för smakfostrad av sin hippa omgivning. Personligen tycker jag slakteri låter både kul och ungdomligt.

Haha, skönt att höra. När jag intervjuade Håkan Juholt i förra Galago så frågade jag något i stil med hur man överlever socialt i en håla. Har du några tips?

Alltså, jag gjorde ett försök att lära känna folk på orten. Det gick sådär. Ska inte gå in på det just nu. Jag måste mentalt tänka att jag bor i en sommarstuga, att mitt egentliga sammanhang finns någon annanstans. Ska man forma sin identitet genom hur folk uppfattar en på orten, så blir man bara en ung jänta som ”målar tavlor”.

Låneexemplar

I veckan har jag lånat hem denna bok.

De flesta låtar är för svåra. Fördelen med att ha en för svår bok är att man hela tiden undviker ”uppgiften” genom att spela planlöst. Att spela planlöst utan bok känns inte lika meningsfullt, det måste tydligen uppstå som ett motstånd till något. Har jag tur leder det till något. Eller inte. Spelar ingen roll i dagsläget.

Jag har tidigare varit tydlig med att jag inte är ute efter att lära mig någon särskild låt, att det är själva spelandet i sig som är grejen. Men när jag ser vilka låtar som finns i detta häfte, måste jag nog omvärdera mitt mål med spelandet.

Frågor till olika verksamheter

Har mailat ut dessa frågor till diverse kulturverksamheter. Tror inte jag får något uttömmande svar på detta:

Hej!

Just nu håller jag på att undersöka konstens mening. Min bakgrund är att jag befunnit mig i en miljö där kultur och konst inte alltid ses som något självklart bärande för människan och samhällsutvecklingen. För mig är kultur något självklart, men jag vill undersöka varför kultur är viktigt för människor idag och hur dess betydelse motiveras.

Jag skulle verkligen uppskatta om ni kunde ta er tid att besvara några frågor:

1. I beskrivningar varför kultur är viktigt så motiveras det ofta att det är viktigt för samhällsutvecklingen, demokratin och utveckling av människan. Tänk dig att du pratar med någon som inte ser detta som självklart, hur motiverar ni från ”grunden” varför kultur är viktigt för samhället?

2. Jag tänker att vi någon gång i historien resonerat oss fram till att konst och kultur är viktigt. Finns det några särskilda författare, böcker eller konstfilosofer eller teoretiker som man kan fördjupa sig i för att förstå hur ni kommit fram till varför kultur och konst är viktigt för samhället och människan.

3. Ibland riktas kulturverksamhet till utsatta grupper i samhället, för att ge dem meningsskapande aktiviteter, sociala sammanhang, samtal kring kultur och konst mm. Finns det något i kulturaktiviteter som ger större mening för människan än andra aktiviteter som exempelvis biljard, trädgårdsarbete och tipspromenader?

4. Jag har själv fördjupat mig i två författare, den ena heter Joseph Beuys som menar konsten och kulturen kan bidra till en ekonomisk utveckling, medan Herbert Read ser konsten mer som ett komplement till den rationella och den ekonomiska utvecklingen. Ligger det något i det som författarna säger och på vilket sätt syns det i er verksamhet?

5. Varför är det viktigt att barn skapar?

6. Om vi gör ett tankeexperiment där vi tar bort all kultur, eller åtminstone nästan all kultur. Vad skulle människan och samhället/kommunen gå miste om och vad kan det tänkas få för konsekvenser?

Det är svårt att få tag i folk och ställa frågor muntligt. Men om jag hade haft möjligheten hade jag gärna bett dom kommentera Herbert Reads beskrivning om vad som händer ifall vi tar bort skapandet:

Om vi inte har några förutfattade meningar om vad konsten bör vara – om vi inser att konsten är lika skiftande som den mänskliga naturen – då kan säkerligen varje människa behålla ett sätt att uttrycka sig estetiskt över 11 års ålder, och tvärs igenom och på andra sidan om puberteten – under den förutsättningen nämligen att vi är beredda att i viss utsträckning uppoffra denna ensidiga inriktning på att inlära logiskt tänkande som kännetecknar vårt nuvarande uppfostringssystem. Barnets konst deklinerar efter 11-årsåldern, därför att den utsätts för angrepp från alla håll – den trängs inte bara ut från skolschemat utan också från barnets sinne av de logiska övningar vi kallar aritmetik och geometri, fysik och kemi, historia och geografi, ja, t. o. m. litteraturundervisningen sådan den nu bedrives.

Det pris vi betalar för denna förvrängning av det unga sinnet uppgår till detta: en civilisation av anskrämliga ting och vanskapliga människor, sjuka sinnen och olyckliga hem, av söndrade samhällen och en värld, gripen av ett destruktivt vanvett. Vi ger näring åt dessa upplösningsprocesser med vår kunskap och vår vetenskap, med våra uppfinningar och våra upptäckter, och vårt uppfostringssystem försöker hålla jämna steg med denna marsch mot ragnarök; men de skapande som skulle kunna läka sinnena och göra vår omgivning skön, förena människan med naturen och nation med nation – dem förkastar vi som onyttiga, betydelselösa och fåfänga.

Försöker lära mig musik

Sedan jullovet har jag försökt lära mig spela keyboard. Allt började med att jag hittade en gammal leksakssynt i gömmorna och upptäckte att det var väldigt härligt att spela. Det var som att tonerna masserade min trötta hjärna. Som hjälp att komma framåt lånade jag boken ”Vi spelar piano” från biblioteket. När jag spelat igenom den, uppgraderade jag till en bättre keyboard.

Nu har jag gått vidare till några enkla poplåtar som exempelvis My Heart Will Go On, Nationalsången och Everytime med Britney Spears. Att spela fritt är inte riktigt min stil eftersom jag inte är så musikaliskt lagd. Gillar mest övningsböcker som bygger på Skinner, med förstärkning och lyckokänsla när man gör rätt.

Det konstnärliga skapandet kan ha med samtiden att göra, vad som är inne osv. Men det kan också hänga ihop med livets förutsättningar. Förr när jag mest satt i min lägenhet på en madrass och tänkte, så blev det mycket skrivande, tänkande osv. Men nu när jag har ett tjänstemannajobb, så går mycket av tankarna åt till det. Då fungerar det inte att ha långa tankeprocesser på sin fritid. Därav mitt pianospel.

Demokratisk fostran genom det lokala föreningslivet

I december 2018 bidrog jag med en text till Det grymma svärdet nr 31. Den handlar om demokratisk fostran och att ställa ut på en mindre ort. Texten är indelad i tre ”kapitel”.

Den nya hemorten

För ett och ett halvt år sedan flyttade jag till en avfolkningsort i Gästrikland. Hur jag hamnade just där är en annan historia. Men flytten skedde ganska hastigt och impulsivt, då jag i princip packade min väska, drog söderut och lämnade min hemstad Umeå för att påbörja ett nytt liv.

Orten ligger några mil utanför Gävle och har knappt 1000 invånare. Det är ett typiskt industrisamhälle, där all aktivitet i stort sett har kretsat kring en enda sak – ”bruket”. För några år sedan la fabriken ner och den byggnad som tidigare syntes från flera mils avstånd, jämnades med marken. Fabriksområdet är fortfarande aktivt, men består numera av några mindre verksamheter. Bland annat ett företag som tillverkar flis. I centrum finns kiosk, en Konsumbutik och en loppis som drivs av ABF. Konsum har vid flera tillfällen utsatts för rånförsök, då rånarna tror att det är ett lätt byte eftersom orten ligger så avsides. Problemet är bara att det endast finns en väg till och från samhället, så de har ingenstans att fly. Fördelen med att bo i en håla, är att naturen är vacker. Det ligger vid en havsvik och utanför fönstret där jag bor, ser jag en å. Halva å-utsikten skyms dock av ett gigantiskt Folkets hus. Om man räknar Folkets-hus-area per invånare så är den högst i hela Sverige.

Det är inte enkelt att flytta från stan till en håla. Sociala nätverk skapas inte automatiskt. Det är också lätt att förlora sin identitet. I storstäderna känner jag mig oftast som en häftig konstnär, men på här blir man mest en ung jänta som andra människor möter på skogsvägarna. Medelåldern är ganska hög och majoriteten av ortsbefolkningen är män. När par separerar, så flyttar fruarna in till stan, medan gubbarna blir kvar.

En väg in i gemenskapen är alla de föreningar som finns på orten. Då slipper man ”fråga chans” typ ”ska vi hänga och bli kompisar”? Om man gör något tillsammans så sker det sociala mer avslappnat och man behöver inte skapa en massa intressanta samtal hela tiden.

Den första aktivitet som jag engagerade mig i, var en gemensam arbetsdag där frivilliga skulle göra en arbetsinsats för att öka trivseln på den allmänna havsbadsplatsen. Jag släntrade in någon timme efter angiven tid och började kratta lite kottar. Det var några få eldsjälar som hade fyllt ett släp med löv och ris. Det bjöds på korv till alla som var där och deltog. Föreningen hade tagit med sig ungefär 50-100 korvar och det var ungefär fyra stycken som de kunde servera mat till. Medlemmarna tyckte att det var synd att så få ville engagera sig i den här aktiviteten. Att yngre personer kanske inte brinner lika mycket för föreningslivet som äldre generationer, är kanske inget nytt.

Även om jag är betydligt yngre, dvs 38 år, så är jag fortfarande tillräckligt gammal för att ha fostrats in i föreningsliv av olika slag. Redan som barn har jag bekantat mig med ”Hem och skola” och har stått och sålt lotter till gamla tanter på bingolokaler. Jag blir berusad när jag hör den typ av akustik som man bara hör i en klubbstuga. Likaså när jag känner doften av föreningskaffe som serveras i plastmuggar. Där jag bor finns en gigantisk idrottsanläggning och jag går gärna och ser den lokala fotbollsmatchen bara för att få uppleva den sanna föreningsandan. I Socialdemokraternas idrottspolitiska program ”Fler i rörelse” från 2016 beskrivs folkrörelsens viktiga uppgift:

Arbetet som sker i klubbar och föreningar bygger på samhörighet, ansvar och gemenskap. Det är också i det arbetet som medlemmarna lär sig om föreningskunskap och hur demokrati fungerar. Alla får uttrycka sin åsikt och besluten vilar på medlemmarnas vilja. För barn och unga är idrottens demokratiska fostran särskilt betydelsefull eftersom det är ett sätt att tidigt lära sig hur demokratins grundläggande spelregler fungerar.

Umeå, där jag är uppväxt har också haft stort fokus på självorganisering genom åren. Bland annat har jag stått och lagat linsgrytor, så att vem som helst ska kunna äta veganmat en gång i veckan till självkostnadspris. Har även engagerat mig i ett lokstall som ockuperades av ett antal individer, som sedan försökte drivas som ett självständigt kulturhus.

Jag vill ju gärna inte framställa mig som en förtappad ungdom, utan vill visa att jag är ”en av dom” genom att visa mitt engagemang för föreningslivet. Jag har ju också en gedigen erfarenhet. När jag stod i slänten och krattade kottar på den allmänna badplatsen, så märkte jag att det var mycket som skulle behöva åtgärdas. Överlag är det mycket som skulle behöva fixas på orten.

Ett stort problem i samhället är att ån håller på att växa igen. Det börjar liksom klia i fingrarna och jag får lust att gå ut med en såg och röja alltihop. Passade på att fråga ordförande för badstrands-föreningen om de inte möjligtvis hade en röjsåg att låna ut för att få bort lite träd. Det första han pratade om var tillstånd för att få använda den typen av redskap. Allt skulle göras korrekt enligt alla regler och det kunde tydligen vara komplicerat då det kan vara olika personer som äger marken längs ån. Sedan ska det också ordnas så att alla träd fraktas bort (i mitt huvud: elda upp när ingen ser). Blev helt trött och la ner hela idén, insåg att jag inte är tillräckligt demokratiskt lagd. Kanske slår jag i lite kopparspik i några träd och hoppas att de dör, så att någon annan måste ta hand om träden.

Ån har inte alltid varit eftersatt. För drygt 15 år sedan var det en engagerad gubbe som såg till att allt röjdes. När han inte längre orkade engagera sig, togs engagemanget över av en nyinflyttad person, som startade upp en förening. Skicket på ån förbättrades, men vid årsskiftet var det svårt att få ihop medlemmar till ett årsmöte, något som stack i ögonen på folk och ledde till kritik då man inte hållit sig till de demokratiska principerna. Detta skapade konflikt inom föreningen och ledde till splittringar, engagemanget dog ut och ån växte igen på nytt.

Kanske är jag helt historielös som inte förstår att den demokratiska processen väger tyngre än det utförda resultatet. Ungefär som att de flesta blir förfärade över de som inte har tillräcklig förståelse för yttrandefriheten, som kanske tror att man kan stoppa omoraliska uttalanden för att få ett jämlikt samhälle på kort sikt. Att jag löser upp någon slags norm om att enskilda aktörer ska ha respekt för det gemensamma besluten. Och istället för det dystopiska citatet ”Där man bränner böcker bränner man snart människor”, så blir det något i stil med ”där föreningsmänniskor struntar i beslut, kommer snart storföretag och myndigheter och krossar allmänheten”.

I en Statlig offentlig utredning från 1998 ”Det unga medborgarskapet” beskrivs just detta:

Ungdomars förtroende för traditionella demokratiska former sviktar. Allt fler ungdomar visar tveksamhet inför de traditionella och representativa arbetsformerna för inflytande. Antalet aktiva i idéburna föreningar har minskat kraftigt de senaste 15 åren. Ungdomars inställning till inflytande och delaktighet karaktäriseras ofta av en önskan om projektinriktade arbetsformer för snabba resultat i konkreta frågor.

Det var tur att inte någon föreningsmänniska råkade gå förbi ån i somras då jag och ett antal grannar hade beställt en lastbil med 4 ton sand som vi tillsammans skottade ner i ån. Tanken var att göra en sandstrand. Juridiskt sett är det miljöförstöring, då det inte är tillåtet att dumpa något som helst främmande material i ett vattendrag. Troligen var det inte bara miljöförstöring i teorin, då vi såg att hela ån färgades röd, antagligen av någon metall som fanns i sanden. Stranden blev fin och många barn lekte i sanden då det var färdigskottat.

Föreningsmänniskor av den mer ordnade sorten finns det gott om. Även så kallade ”föreningsbyråkrater”. Nyligen såg jag en av dem från mitt fönster. Han vandrade fram och tillbaks mellan Folkets hus och ån, är iklädd en blå träningsoverallsjacka och gick runt och inspekterade saker medan han höll händerna knutna bakom ryggen. Enligt säkra källor är han kassör i någon av föreningarna som finns här. Enligt mindre säkra källor är han troligen en före detta facklig person eller liknande.

Utställning på Arbetarmuseet

Ett projekt som kändes mer genomförbart, var att anordna en utställning via någon av de lokala föreningarna. Den mest kända föreningen på orten är nog Arbetarmuseet. Arbetarmuseet har öppet varje söndag då tanter och gubbar sitter och fikar och byggnaden har flera utställningsrum där de visar hur samhället såg ut förr. En eftermiddag bestämde jag mig för att promenera över till museet och lägga fram mitt förslag. På fem minuter hade jag fixat en utställning i en av deras lokaler, med vernissage på årets viktigaste dag – den årliga familjedagen som hålls varje sommar.

Det är inte ovanligt att konstnärer av den mer etablerade sorten söker sig till hålor för att göra olika typer av samarbeten. T ex Tomma rum som är en organisation som åker runt till avfolkningsorter och letar upp någon övergiven lokal, där det försöker göra något inspirerande på platsen, för att sedan dra vidare till nästa ställe. Så här har de beskrivit sin verksamhet: En speciell dynamik uppstår både inom gruppen och i det lokala samarbetet. Oväntade möten sker och både värdar och besökare stimuleras till nya synvinklar på lokala samarbeten och kulturliv. Vi i Tomma Rum väljer inte deltagare, utan välkomnar alla som vill vara med. Vi strävar efter att vara en horisontell organisation. Och i det perspektivet är vi ett unikt residens.

Tidigare i år hade faktiskt ett gäng konsthögskolestudenter gjort ett projekt just i den håla jag bor, som de presenterade på Folkets hus. Idén var att alla ortsborna skulle fota ett objekt som betyder något för dem, berätta om objektet och posta det till konsthögskolestudenterna. Deras projektbeskrivning löd så här: Studenterna har besökt platserna, och samtalat med människorna som bor där: unga och gamla, invandrare och infödda, lokalprofiler och människor som inte tycker sig ha något inflytande.

Det finns en härlig visionär tanke som jag lockas av, att gräsrotsrörelser kan stå för det äkta och fria. Men jag tänker även att det kan gynna mig rent egoistiskt. Ibland när den ”riktiga konstvärlden” inte vill ha mig, brukar jag tänka på Blondinbella. Hon brukar visualisera sig själv som Sveriges kommande Oprah Winfrey, som en del av hennes framgångssaga. Fast istället för Oprah brukar jag visualisera mig själv som konstvärldens Jimmie Åkesson. Istället för att gå runt och vara bitter över att jag inte får tillräcklig framgång, brukar jag få energi av att tänka mig själv som en outsider, som inte går hem i konstvärlden men som däremot vinner mark i varje stuga i varje hörn av Sverige. Som sakta men säkert får en allt starkare bas, som konstvärlden till slut inte kan värja sig mot.

När jag ställer ut på ett nytt ställe försöker jag alltid känna av platsen. Under det senaste året har jag gjort en del konst där jag utgått från förlagor i böcker som t ex När var hur? från 1980, Årets bild 1969 och Nordisk kriminalkrönika från 70- och 80-talet. Det föreställer ofta äldre män i tjocka glasögon och kostym som försöker arbeta med något. Ibland sorterar de saker, ibland har det något slags möte och ibland sitter de i en tv-studio. Många som sett bilderna har frågat om gubbarna föreställer någon slags politiker, eller om jag försöker göra ”sossekonst”.

Jag vet inte om det är sossekonst som jag sysslar med, men tänkte att motiven borde tilltala besökarna, då de känner igen estetiken på något sätt. Det första maj-tåg som anordnades i år såg nämligen ut på följande sätt: Det gick 28 personer i tåget, varav 100% sossar. Längst fram gick en blåsorkester av något slag. Rutten var från Arbetarmuseet och runt hela byn, vilket tar ungefär 5 minuter att promenera i rask takt. De med rullatorer gick längst bak.

Utställningen annonserades ut via Konsums anslagstavla, där jag stod omnämnd som en programpunkt i programmet för den årliga familjedagen. All information om vad som händer i närområdet, hittar man förövrigt på Konsum. Ibland är det väldigt mycket lappar. En gång när jag var på affären och handlade, stod det en man och stirrade på alla lapparna, då han plötsligt utbrast: ”Det är ju ingen ordning på den här anslagstavlan!”.

Det var på håret att jag fick klart alla verk innan öppningen, eftersom jag fick för mig att jag absolut måste ha med en fontän som föreställer en gubbansikte som sprutar vatten ur munnen. Ansiktet var gjort i lera och gick rätt snabbt att få till. Att få fontänen att fungera var däremot rätt komplicerat. Det skulle köpas pump, fixas med vattentäta slangar, betongblock som behövde gjutas och så vidare. Jag blev särskilt nöjd med delen i betong, då själva gjutformen var byggd av bräder så att ytstrukturen liknade offentlig miljö från 60-talet.

Arbetarmuseets byggnad är en gammal skola från sent 1800-tal och själva utställningslokalen är en gammal skolsal, som också är en museiutställning i sig. Jag hade valt att använda befintlig interiör, t ex genom att lägga ner teckningar i de skolbänkar som fanns i lokalen. Min utställning bestod av stora tyger i afrikansk batik som föreställer gubbar. En oljemålning som föreställer gubbar som spelar schack i vattnet. En keramikskulptur som föreställde två gubbar.

Innan öppningen bröt jag ihop och började gråta av stress. Antagligen för att jag hade försökt skriva klart ett examensarbete samma vecka, samtidigt som jag höll på att renovera ett kök. Därför var det bra att jag hade tagit med mig en bag-in-box till vernissaget så jag kunde hålla humöret uppe. Arbetarmuseets familjedag drog gott besökare. Det såldes korv och lotter, anordnades diverse tävlingar. Många tittade förbi utställningen. Däremot var de svårt att få besökarna att intressera sig för själva konsten, då de t ex var mer intresserad av skolbänkarna, än de teckningar som låg i bänkarna. Det slog mig att de kanske inte ens uppfattade att det var en konstutställning. Särskilt tveksam blev jag när en av besökarna skulle skoja till det genom att säga ”Jaha är det du som är skolfröken härinne?”. Jag är ju van vid att konstnärer är mer som rockstjärnor, där man kan ställa i ett hörn och vänta passivt på berömmelsen.

Vinet gav mig lite draghjälp, då besökarna kände sig tvungna att titta på konsten medan de drack. Jag berättade aldrig för Arbetarmuseets styrelse att jag skulle servera alkohol, eftersom jag var säker på att jag skulle få ett nej. Som umebo är jag ju uppväxt med militanta veganer, anarkister och annat löst folk och i vissa situationer är det okej att ta till civil olydnad då ”ändamålet helgar medlen”. Att servera vin på ett Arbetarmuseum fick gå under kategorin civil olydnad.

Ett annat smart knep för att kringgå regler är att spela dum. När jag hängde utställningen hade jag försökt förtydliga för besökarna vad som är konst, genom att märka upp alla verk med en gammaldags Dymo. Däremot insåg jag ganska snabbt att jag aldrig skulle få tillåtelse av styrelsen att klistra fast Dymotext på utsidan av deras 100 år gamla bänkar. Då kan det vara smart att ”bara göra”, som att man inte förstod bättre. Strategin fungerade hyfsat, det enda repressalier jag fick var en passiv aggressiv kommentar efter att utställningen plockats ner: ”Det blev ju inte så farliga märken efter klisterremsorna”. Strategin att servera vin utan alkoholtillstånd fungerade däremot inte lika bra.

När familjedagen var över, var det som att allt som hade med Arbetarmuseet att göra, raderades ur mitt huvud. Jag var inte alls där mentalt. I fortsättningen skulle utställningen vara öppen varje söndag och tiderna var synkade med museets ordinarie öppettider. Så när söndagen kom, glömde jag helt bort att jag gå dit. Kommande söndag hände precis samma sak, trots att jag försökte påminna mig själv om att jag inte fick glömma bort det en gång till. Då fick jag hem ett ofrankerat brev i min brevlåda:

Hej Magdalena. Vi på Arbetarmuseet skulle gärna vilja komma i kontakt med dig angående din utställning. Mvh Styrelsen.

Söndagen därpå kom jag faktiskt ihåg att gå dit. Framför mig stod en mycket upprörd styrelsemedlem. Hon berättar att de tagit beslut om att ta in en annan utställning, som börjar nästa vecka. Att jag måste plocka ner min utställning inom några dagar och lämna tillbaks nyckeln som jag hade fått låna.

Konsekvenserna av mitt handlande, eller snarare brist på handlande: En utställning som besökarna inte kunnat se och en konflikt med ortens mest betydelsefulla förening. Jag hade inte dykt upp och öppnat utställningen, som det var bestämt. Någonstans i mitt huvud hade jag tänkt, att om inte jag är där och öppnar utställningen kommer någon annan att göra det åt mig. Men det hade inte skett, kanske är jag ovan vid organisationer där arbetsuppgifterna är mer strikt uppdelade.

Det var svårt att få till en dialog eftersom jag förmodligen gjort ett rejält övertramp genom att inte vara dyka upp. Att jag dessutom hade serverat alkohol under vernissagen gjorde inte situationen bättre. Skulle nog säga att det var som att hälla bensin på föreningsbyråkratin. Från början var ju tanken att kunna bidra till föreningslivet på något sätt. Försökte förmedla till kvinnan att jag inte nonchalerat dom helt, genom att berätta om hur mycket jobb jag faktiskt lagt ner på att göra utställningen, även om engagemanget inte räckte ända fram. Däremot tror jag inte att budskapet riktigt gick fram, då hon bara blev ännu argare. Förmodligen uppfattades jag som en diva, där de ska vara nöjd över de halmstrån som de fick.

Möjligt att jag överskattar kvalitén på mitt eget arbete. På den lokala loppisen mötte jag en annan kvinna som hade besökt utställningen. Hon uttryckte att utställningen var bra och la sedan till ”även om inte alla verkade uppskattat den”. Eller så har jag bara missat en viktig social kod. Att själva formen för arbetet är viktigare än det faktiska utförda arbetet. Att deras föreningsarbete liknar arbetet på fabriken. Då det viktigaste är att vara på plats, passa tider och följa direktiv.

Jag kommer också att tänka på en tävlingsgren som fortfarande används som uppfostringsmedel i skolan inom idrotten, för att ungdomar ska lära sig arbeta i grupp. Det är ett par långa plankor som ska likna skidor. På skidorna finns fyra öglor som fyra personer ska stoppa in fötterna i, så att de står i ett led. Därefter ska de gå i takt på en gräsmatta och sedan runda runt en kon och ta sig tillbaka in i mål. Om någon individ inte känner av gruppen, utan börjar gå med skidorna på sitt eget sätt eller bara inte hänger med, kommer laget troligtvis att ramla och förlora tävlingen.

Jag blev mer och mer irriterad på kvinnan jag konfronterade. Undrade varför dom inte bara öppnade dörren till utställningen, även om jag inte var där? Lokalen ligger ju samma byggnad som resten av verksamheten och är ju ändå bemannad. Det som hade hindrat medlemmarna från att ställa upp dörren, var en lapp på utsidan av dörren där det stod ”stängt”. Lappen sattes upp i samband med hängningen, eftersom jag ville arbeta ostört. Sedan blev lappen kvar, en instruktion som sedan följdes i alla led. Så istället för att bara öppna dörren, har de möte om hur problemet ska lösas. Lösningen blir att tillsammans skriva en lapp, lägga i ett kuvert, som någon av medlemmarna personligen går förbi med och lägger i min brevlåda. Jag tänkte att de var värre än sovjetiska medborgare.

Som en sista utväg försökte jag trycka till ordföranden i styrelsen med hjälp av mitt kulturella kapital. Sa att när ”man blir inbjuden till riktiga utställningar och till och med får betalt, inte ens då är man skyldig att vakta sin utställning!”. Det skulle jag aldrig ha gjort. I samma stund som jag sa det, kom jag ihåg diskussion på en släktmiddag som hade urartat i väldigt dålig stämning av ungefär samma anledning. Att det kan upplevas som en väldigt bakvänt och provocerande när en konstnär fått betalt för att ställa ut på exempelvis ett bibliotek, då konstnären faktiskt erbjuds en chans att bli upptäckt. Jag tänkte också att om jag refererar till bestämmelser och rutiner i en större organisation med mer makt, så kommer Arbetarmuseet ha respekt för det. Men den typ av hierarkiska tänkande fungerade inte alls: ”Arbetarmuseet har sina regler och du kan inte följa dina konstiga regler!”.

Till slut blev jag så förbannad att jag begärde ut en telefonlista över samtliga medlemmar i föreningen, så att jag kan informera alla hur dåligt jag blivit bemött. Konversationen urartade i en catfight där jag blev kallad för ”den mest besvärliga människa jag mött i hela mitt liv”. Jag plockade demonstrativt ner hela utställningen omgående och svor att jag aldrig mer skulle ha något med Arbetarmuseet att göra.

Hyran för lokalen hade vi kommit överens om innan. Det var en symbolisk summa på 100-200 kr för att få visa min konst i 1-2 månader. Som en sista passiv aggressiv handling satte jag bara in 75 kronor på deras konto, eftersom jag enbart hann vara där i tre veckor.

Efterspel

Det dröjde dock inte länge förrän jag satte min fot där igen. Framförallt kunde jag inte låta bli att se vem som ersatt min plats. Den nya utställningen på Arbetarmuseet bestod av egenkomponerade citat som designats i Word, där konstnären valt att använda ett kursivt typsnitt. Dessa hade printats ut på tjockare A4-papper. De inramade citaten kostade 100 kr styck och de utan ram kostade 50 kr. Det fanns även en serie akvarellmålningar gjord av en annan konstnär.

En av målningarna hängde inte framme synligt bland resten, eftersom det inte var tillåtet för barn att titta på konstverket. Målningen hade placerats inuti ett bås, med en skylt som varnar för 18-årgräns. Båset hade dessutom avgränsats med en kulram som stod på golvet, så att det ska vara extra svårt att ta sig fram till konsten. I båset, bakom draperiet fick jag se: En målning i akvarell som föreställer en naken kvinna. Den är målad i gröna stiliserade linjer och kvinnan har ett sköte som ser ut som ett halverat päron.

Då åkte kameran fram. Jag hann inte fota många bilder förrän en medlem i styrelsen kom in i rummet. Fick information om vilka lagar och regler som gäller vid upphovsrätt, att bilderna inte får spridas hursomhelst. ”Naturligtvis inte” svarade jag och fotade vidare. Samma kväll fick jag ett sms av ett okänt nummer. Det var från kvinnan som gjorde citat i Word. Hon ville påminna mig om att alla konstverk som ställdes ut var copyrightskyddade. Bilderna fick inte publiceras någonstans. Hon frågade också var syftet med fotograferingen var. Jag undvek att svara, men passade på att ta reda på vem kvinnan var genom att söka på hennes telefonnummer. Hittade ett Instagramkonto som verkade vara en webbaserad shabby chic-butik.